|
Texten blev felformatterad när jag kopierade den hit från Lunarstorm. Särskilt dialogbiten blir knasig, raderna har dragits ihop.
Och den är vad den är: mitt sätt att avreagera mig i en stund då jag kände mig förorättad, smutsig, ledsen och arg som ett bi. Det som står där är inte nyanserat, inte välgenomtänkt. Det är kaotiska tankar i ett känslomässigt tillstånd. Och med massor av stavfel och sånt. Den får vara här som en dokumentation på hur jag kände mig just då.
|
|
|
DRA ÅT HELVETE, MÄN. SVIN.
Jag ber om ursäkt, men jag menar det. Jag kommer till det. Jag vet
inte var jag ska börja. Men jag är arg. Om det nu inte framgått. Jag
har försökt lugna ner mig nu, men det går inte så bra. Så jag ska
försöka skriva av mig. Jag ser att jag har både gästboksinlägg och
mejl med de får vänta. Måste skriva. Ber om ursäkt om det blir lite
korthugget och så. Som sagt. Var jag ska börja vet jag inte. Yoda
angry see you are. Men...
Jag tror jag hoppar över den tråkiga inledningen. Jag kan köra en
"executive summary", en sån som man skriver längst fram i sin långa
och genomtänka rapport, det där första kapitlet avsett för stressade
översittar-VD:ar som inte anser sig ha tid eller behöva läsa om alla
de jobbiga detaljerna i ens arbete utan bara vill ha godsakerna. Så
slipper de själva behöva läsa något att ta ställning till, utan kan gå
på underhuggarnas beslut.
OK. En "executive summary" för hur min dag började: Uselt. Uselt uselt
uselt. Slut på executive summary. Jag måste nog berätta (nästan)
alltihop ändå, jag hoppar över förmiddagen. Jag missade tåget till
Stockholm. Jag var desorienterad. Kunde inte fokusera. Lyckades med
nöd och näppe skumma igenom ett dokument och nästan få ett hum om vad
jag borde gjort istället för att sitta och stirra på en skitig skärm
en hel förmiddag. Kom till Stockholm. Åt en äcklig lunch jag inte hade
råd med på McD. Försökte förlåta mig med att jag faktiskt var så
hungrig att jag mådde illa. Och att jag inte skulle ha en chans att
klara av någonting alls om jag inte fick något i mig. Och så försökte
jag trösta mig med att McD på T-Centralen dels hade helt bytt grafisk
profil, de kändes nästan moderna, samt att hon som langade fram mina
burgare och mina fulstrips faktiskt lät som om menade det när hon sa
"tack så mycket, ha en trevlig dag och jag hoppas du får en trevlig
måltid". Bara att hon ägnade så många ord åt en och samma kund nästan
helt i onödan var ju en McDonald's-bedrift värdig en plats i
Rekordboken, men när hon lät Ärlig så började jag allvarligt
misstänka att jag drömde, hade knarkat eller båda delarna. Nät jag
pressat i mig mer McD-mat än jag egentligen förmådde samtidigt som jag
försökt läsa den sliskiga jobbiga FEELGOODBOKEN (bara en sån sak; jag
läser en FEELGOODBOK, en sån där ROSA som handlar om RELATIONER, mer
om den en annan dag, jag har ju inte läst ut den) jag har gett mig in
i, så missar jag naturligtvis buss 53 med cirka tre tusendelar. Eller,
OK, jag ska vara ärlig, såhär var det: jag kom till 53ans hållplats,
noterade att bussen hade gått för en minut sen, och att det var en
sju-åtta minuter tills nästa buss kom. Det var sol och ganska skönt
ute, men lite för blåsigt. Jag gick in på centralen igen, ställde mig
i bankomatkön för att ta ut pengar mest för att ha något att göra,
fick se några söta tjejer le, humöret gick upp och jag trodde en
sekund att det fanns hopp för mänskligheten. Jag tog ut pengar, gick
tillbaks till busshållplatsen, konstaterade att det var tre minuter
kvar tills bussen skulle komma, och nu blåste det riktigt skönt, håret
fladdrade vilt, jag såg nog ut som ett sånt där litet penntroll, vad
de nu kallades, och jag tänkte att jag ju lika gärna kunde gå till
nästa hållplats precis vid regeringskansliet eller vad det heter. Så
det gjorde jag, men ungefär halvvägs kom bussen (över en minut för
tidigt! har SL också börjat knarka?!). Men på nåt sätt var helt
plötsligt på bra humör. Jag började sjunga. Jag sket i bussen. Jag
hade iofs sagt till de på kontoret att jag skulle komma in "precis
efter lunch", men det var ändå redan senare än precis efter lunch, så
de kunde få vänta lite till. Så jag struntade i att springa ikapp den,
vilket jag mycket väl hade hunnit (även om det inneburit livsfarligt
korsande av vasagatan mitt under efter-lunch-trafiken, men det hade
man ju inte tvekat en sekund för om man var på sitt vanliga
stressa-i-Stockholm-city-humör). Så, där gick jag, och humöret steg
sakta men säkert. Jag sjöng. Jag gick uppför fredsgatan, svängde innan
fredsgatan 12 upp mot riksdagen, såg och hörde turister och lyckliga
par och konstiga språk och jag småsjöng för mig själv. "Hands Down",
förstås, och så råkade det slinka in några rader från Cardigans
"Please Sister". Västerlånggatan upp mot slussen. Passerade en
stojande dagisgrupp eller lågstadieklass eller nåt, små var de i alla
fall, och glada och bråkiga och fulla av liv. Gick upp, förbi slussen
mot tjärhovsplan (kommer aldrig ihåg vad den gatan upp för berget till
tjärhovsplan, "Jimmy's steakhouse" (stället med mansgrissvinchefen, gå
inte dit), och söder, heter, den heter väl nåt annat innan den blir
renstiernas gata), men i alla fall, upp där och förbi pizzan mellan
folkungagatan och kocksgatan där det luktar gott och pizzamjöligt, in
på kocksgatan, fram med nyckeln, in på kontoret. Hälsa på de närmast
sörjande i mitt lilla hörn, notera att Pirro inte är där, packa upp
datorn, en lapp från Pirro ligger på skrivbordet, jag ska fixa lite
med hans dator, jag slår på min undertiden, stoppar i sladdar och
medan den startar upp sätter jag mig på Pirros plats, Pirro kommer och
förklarar att han pajjat något, han går igen, jag fixar det som ska
fixas, sätter mig nöjt vid min egen dator, börjar dra upp de fönster
och program jag behöver för dagen, kopplar upp mig mot servrar, läser
mail, och då. Då vänder allting. På en femöring. Datorn säger
"Wireless Network Disconnected". Alla mina uppkopplingar dör. Datorn
säger "Wireless Network Connected!" efter en tio sekunder. Jag börjar
koppla upp igen. Jobbar i fem minuter. "Wireless Network
Disconnected". Igen. Allt dör. Jag svär lite. Men har tålamod. Några
sekunder senare fungerar nätverket igen. Jag tittar till
nätverksbasstationen, konstaterar att den är på och verkar
fungera. Byter kanal för att försäkra mig om att det inte är några
konstiga störningar, men ingen annan tycks ha problem. Och några
minuter senare dör nätverket igen. Pang-bom. Jag börjar försöka ställa
om mig till att jobba utan serveruppkopplingar, tankar ner allting
från servrarna och lägger på min dator. Då hänger sig
datorn. Vrålhänger sig. Den har gjort så förut, jag har alltid gissat
på att det beror på överhettning, för den är alltid galet varm vid
CPUn när den gör det.
Men OK. Jag ska göra en lång historia kort: det fortsatte sådär hela
dagen. Eller nej, det fortsatte ännu värre. Servrar började bete sig
mystiskt. Jag skrev fel. Jag kunde fortfarande inte koncentrera
mig. Jag blev vrång. Jag ville slå sönder datorn. Varpå den
naturligtvis hängde sig igen som för att utmana mig. "Kom igen då!"
"Kämpa då! Stånga mig! Sparka mig! Göööör nånting!" Lugn och fin som
jag är slog jag inte sönder datorn i småbitar. Det kan också bero på
att jag betalat 20000 kronor för den. OK, inte riktigt, men nästan,
och jäkligt mycket pengar var det i alla fall, för mig.
När arbetsdagen började ta slut tröstade jag med att jag skulle på
Entombed med kompisar senare. De skulle spela på Debaser, och en
kompis fyller år, så vi skulle gratta honom där. Sen kollade jag min
kalender. Möte, onsdag, 09.00 i
Katrineholm. Fuck. Fucketifucketifuck. Sista tåget för kvällen går
22.30. Och enda tåget jag kan ta för att komma hem i tid på morgonen
06.30. Jag, hinna till Centralstation 06.30 dagen efter en tung
hårdrockskonsert, och säkert ett antal öl i baren före, under och
efteråt? Skulle inte tro det. Jag får krypa till korset. Inget
Entombed för mig. Fan helvete. Tåg hem ikväll istället. Jobbar på
lite, försöker fokusera och lyckas nästan uträtta kanske tre minuters
arbete under tre timmars tid. Sen är klockan så pass mycket att jag
ska åka hem. Det får bli 20.30-tåget. Klockan 19.56 packar jag ner och
lämnar kontoret. Uppenbarligen finns det nån liten liten gud som
tycker synd om mig ("the lesser god of pathetic pity" eller nåt), för
jag kommer till busshållplatsen klockan 19.59 och bussen kommer
preceis i tid klockan 20.00. Jag läser lite i boken och blir lite mer
äcklad och arg över personerna i den, och sen lite arg och äcklad över
mig som faktiskt sitter och blir berörd av den där jävla boken. Kommer
till Centralen, köper en påse Däck och sätter mig och smaskar på. Anna
dyker helt oväntat upp ungefär 20.25, hon ska tydligen med ett senare
tåg, ett X2000. Lite tråkigt att vi nästan missade varandra och inte
kunde sällskapa, men i alla fall ett litet litet glatt avbrott från
min arga kväll. Hoppar på tåget (tror att jag är på väg att missa det,
klockan är väl 20.28 eller nåt när jag rusar upp för trappen mot spår
12, där jag i språnget försöker få fram mitt TIM-kort för att
registrera en biljett, får upp en lös femkrona med plånboken som
ramlar ner på marken, plockar upp den och stoppar ner den i fickan
igen, gör ett nytt försök att få upp plånboken, femkronahelvetet
följer med upp igen och ramlar ner på trapphelvetesjävlaskiten och jag
tror att klockan är typ 20.29.59 eller nåt så jag skiter i den, river
upp kortet, trycker det mot automaten, och slungar mig in på tåget
förbi en förvånad tågmästare, försöker hitta en enslig plats, går
förbi en kille med en dator som jag tycker ser ut som en gammal
klasskompis eller så, så jag hälsar hälsar, varpå killen ler men ser
helt oförstående ut, så jag tog nog fel, eller så kände han inte igen
mig. Men jag hittar i alla fall en ganska bra plats i nästa vagn och
slår mig ner, hivar upp min jobbiga rosa bok och försätter mig i den
sedvanliga tåg-trancen. Blir lite distraherad då och då av en unge i
samma vagn som inte riktigt kan hålla tyst, men tycker mest att det är
trivsamt med lite liv. Sitter hela resan och är irriterad på boken och
att jag tar åt mig av den och vid sidan av tänker jag på dagen som
gått och att jag faktiskt inte uträttat ett JÄVLA SKIT och blir arg på
mig, och jag tror att jag här börjar arbeta upp något slags intensitet
som troligen är uppblåst av att jag inte sovit på alldeles för
länge. Jag förstår mig inte riktigt på den, och är väl fortfarande
ganska lugn när tåget stannar i Katrineholm och jag reser mig för att
gå av. Bredvid mig reser sig en tjej som gick i samma grundskola som
jag. Jag har aldrig känt henne, och mitt enda egentliga minne av ett
samtal med henne (och jag är inte ens säker på att det är hon? men jag
tror det) är att jag på något disco i högstadiet som vanligt stod och
sög i mig läsk längs med väggen och inte vågade dansa med någon, och
så dyker hon upp och frågar om jag vill dansa med henne och jag säger
nej?! Jag minns inte om det var ett rädd-nej eller ett
vill-inte-nej. Jag minns bara att jag sa nej. Jaja. Hon var inte min
typ då och är väl inte heller nu heller. I alla fall. Jag såg henne
och försöker komma ihåg vad hon heter. Lyckas inte. Står och stirrar
på henne och försöker få hennes utseende att locka fram ett namn ur
minnet. Inser att jag stirrar, tittar bort, tittar tillbaks igen, hon
tittar tillbaks, jag säger ett litet "Hej", och hon hälsar tillbaks,
och jag tar sats för att säga "Vad gör du nu för tiden?" och så men
för att säga det så måste man för guds skull veta vad människan
heter. Och jag hindrar mig. Stirrar ner i golvet. Tänker tänker
tänker. Blankt i huve't. Tomt. Blir arg. Vet inte riktigt varför, hon
är ju som sagt ingen jag känner egentligen. Men jag vet att hon alltid
funnits i periferin av mitt liv (nåja, åtminstone högstadiet och några
år därefter) och jag har därför alltid vetat vad hon hetat. Men inte
nu. Mitt veka minne visar sin svaga sida igen. Tåget stannar, dörrarna
går upp, vi kliver av, hon går söderut, jag går norrut, hemut, den där
intensiteten återkommer och växer, jag börjar känna adrenalin
pumpa. Jag fattar inte varför. Jag känner för att springa. Jag måste
springa, göra av med energi, svettas. Helst skulle jag vilja skrika
också, men det funkar ju inte inne i en stad. Jag kommer hem, jag
lämpar av mig väskan, slänger av mig kläderna, drar på mig
träningsbyxor, ett par sunkiga t-shirts, min munktröja och snörar på
mig mina adidas som ser konstiga ut på mina fötter men är sköna.
Ger mig ut. Börjar springa direkt. Saktar ner lite efter en minut,
inser att jag får ut mer av det om jag tar det lugnt. Joggar en bit,
in mot stan, över järnvägsbron, förbi Statoil-Vasavägen. Vid
korsningen mellan Statiol och Shell ökar jag farten, måste ta i,
förvånar mig själv med att utan att tänka lägga handen på ett räcke
och hoppa över det utav bara farten. Adrenalinet pumpar till. Jag ökar
farten, vill ner nånstans där det är lite mörkare. Svänger ner mot
sjukhuset. Förbi jägaregatan och jag funderar för en sekund på vad
julia gör för tillfället, hittar lite fler små staket, hoppar in på
innergårdar, joggar, springer om vartannat. Kommer ner till
sjukhusparken. Hoppar över trästaketet där. Springer in i parken, ser
nästan ingenting, det är väldigt mörkt, blir lite nervös, och funderar
på om någon annan där och hoppas att jag inte skrämmer någon. Jag ökar
farten, korsar parkeringarna utanför sjukhuset, tar i för mycket,
måste stanna en minut, flåsar, börjar sakta jogga neråt en bit,
fortsätter springa planlöst österut. Inser efter ett tag att det bara
blir mörkare och ödsligare längre österut, och bestämmer mig för att
vända om. Tar riktning mot ege-trafiken, vet inte riktigt vart jag ska
springa, men ditåt blir bra, tänker jag. Hittar en tvärgata med ett
staket. Stannar upp och funderar på att springa upp för den. Tar sats
och hoppar över det. Blir förvånad över att jag lyckas. Inser att jag
inte vill springa upp för den där tvärgatan. Tar sats och hoppar över
det ut på vad-den-nu-heter-vägen som går längs med sjukhuset och
parken och upp mellan stadsparken och Gröna Kulle. Ett par bilar
kommer och för kickens skull springer jag över gatan strax innan de
kör förbi. Jag joggar sakta och kommer till slutet, eller kanske
början, av sjukhusparken, där det finns något som skulle kunna vara en
för liten grusfotbollsplan eller brännbollsplan, med höga staket
runtomkring. Får en knäpp och börjar tänka tillbaks till barndomen då
de där höga staketen var till för att klättra i. Försöker komma ihåg
hur det kändes. Mindes inte. Tar sats och hoppar upp, greppar tag i
det korsade platsbelagna stålnätet. Som gjort för att klättra i. Drar
mig uppåt. Märker till min förvåning att jag fortfarande kan. Funderar
på om jag ska klättra upp och över och ner på andra sidan, som man
brukade. Någon vuxennerv slår till och jag slår bort den tanken och
hoppar ner. Inser i landningen att jag var högre upp än jag trodde och
blir förvånad över att jag ändå landar mjukt. Går och joggar över
grusplanen. Är rastlös, adrenalinet kommer fortfarande, men jag är
seriöst utmattad. Ser det likadana staketet på slutet av
grusplanen. Kastar mig upp på det också. Klänger mig upp så att jag
kan titta över det. Hänger där. Slappnar av. Ser mig omkring. In i
lägenheter, ser TV-ljus, ser mörka fönster, ser fördragna persienner
och fula fönsterlampor. Hoppas att någon ska titta ut genom fönstret
så att jag kan peka finger åt dem. Där sitter ni och tittar på
svenne-TV och tror att ni har ett liv. Blir yr över mina barnsliga
tankelekar. Jag hänger där några minuter. Det är skönt. Det är
överblick. Det känns tolv år. Men det känns också tjugotre år och
saknar något i livet. Det känns bra. Adrenalinet lägger sig, och
abstinensen tar snabbt över. Jag vill ha tillbaks det. Jag måste få
lite mer adrenalin, kan inte sluta nu. Jag hoppar ner från
staketet. Ser någon passera med en hund, tror jag, korsar min väg
precis som jag lämnar parken. Springer mot ege-trafiken. Ser ett par
bilar, de åker onaturligt nära varandra, funderar på om den bakre är
på släp. Saktar ner, tittar mot dem, de tittar på mig, jag vill inte
stirra för mycket och riktar blicken framåt och joggar
vidare. Passerar en tjej. Helt plötsligt skriker mitt huvud "spring!
spring som fan! testa vad du går för! låtsas att du är jagad, testa
dig, pressa, ta i för fan!" och jag lyder, jag tar i för fan, jag
springer, inser ganska snabbt att tempot inte kommer hålla särskilt
långt, ser vad jag tror är samma bilar precis passera åka på stora
vägen, springer allt vad jag har, kastar mig över staketet som går in
till tomten/parkeringen bredvid åsen och rondellkiosken eller vad den
kallas. Känner mig faktiskt som någon som flyr i några
sekunder. Saktar ner, lunkar in i mörkret på den öde tomten. Jag har
varit där tusen gånger, är i princip uppväxt där. Jag joggar lite på
stället för att inte tappa värmen, och fortsätter sedan över kullen,
ned mot pingstkyrkans parkering, där jag lärt mig cykla och köra
radiostyrd bil och varit på nära att hamna framför bilar när jag åkt
bob ner från åsen, bestämmer mig för att ta den nedre vägen genom
skogsåsen ut på Vasavägen, förbi adressen Vasavägen 27 där jag bodde
under mina första år i livet, huset med en hemliga källaren och den
läskiga vinden och plåtgaraget vars tak vi brukade klättra upp på och
sen hoppa ner på den uppfällda garagedörren som sedan sakta gled neråt
med oss på den, otroligt roligt, och jag joggade sakta över och genom
den becksvarta nedre stigen på åsen. När jag såg slutet och
stålrörsgrindarna ut mot trottoaren ökade jag på, hörde ljudet av och
såg ljuset från en bil på väg från vänster på Vasavägen, saktade in,
hoppade över grinden, tittar till vänster för att se om jag hinner
över, ser att bilen, bilarna faktiskt, det är två ser jag nu, åker
väldigt sakta, får en adrenalinrush igen och kutar över gatan men vet
inte sen riktigt om jag ska ta av upp till vänster mot Södra skolan
och Järven (hade tidigare tänkt att jag kunde springa några varv inne
på Järvenplan), eller till höger och hemåt, så jag saktar ner, hör
bilarna bakom mig sakta ner ännu mer, inser att det måste vara samma
två bilar som jag tror mig ha sett två gånger redan, hör en röst bakom
mig, inser att det är mig den kallar på, och det första jag tänker är
"fan, bara det inte är några jävla skinnskallar eller nåt som bestämt
sig för att mycka gräl med nån klen jävel på stan". Vänder mig om, ser
inte riktigt figuren som öppnat dörren och kliver ut ur bilen.
- Du! säger mannen - Förlåt? säger jag - Hördu, kom här!
Jag tar några steg närmare, får se mannens ansikte, det är en man i
medelåldern, ser myndig ut, och får syn på mannen i den andra bilen,
han ser ung ut och ser ut att pilla med en mobiltelefon. Tanken slår
mig att det kanske är civilpoliser, och jag har ju faktiskt betett mig
ganska udda, så om de sett mig är det kanske inte så konstigt om de
tyckt det varit lite misstänksamt. Tycker dock att den yngre av dem
ser väl ut för att vara polis i civiltjänst, men vad vet jag. Tänker
ett steg till och inser att det knappat finns poliser i civiltjänst i
Katrineholm, och absolut inte en vanlig tisdagskväll. Mannen står nu
rakt framför mig och säger något jag inte hör.
- Förlåt? Va? upprepar jag och känner mig dum - Har du förföljt två
tjejer? säger han - Eeeh, va, nej.... - Har du det?
Han är uppenbarligen arg, upprörd. - Nej, herregud, nej, vad, va?
säger jag, känner mig ännu mer dum och försöker samla tankarna och
komma på vad han pratar om. Tänker att han kanske är civilpolis trots
allt och jagar någon och att han uppenbarligen haffat fel person. Jag
fortsätter: - Nej nej, det har jag inte. Jag har inte följt efter
... någon. - Nere vid Konsum (han säger nåt som Konsumet kallas som
jag inte uppfattar), har du följt efter två tjejer där? -
Nejnej... Konsum...? Va? - Ja, du ska ha sprungit efter dem och
hoppat över staket och de trodde att du jagade dem. - Va? Konsum?
Där? Kvarnen? säger jag och pekar åt Kvarnenållet - Nej, säger han -
Konsum borta vid sjukhuset? Jag har nåt svagt minne av att det finns
ett konsum där, men inte att jag sprungit förbi där idag. Andra dagar
när jag varit ute och sprungit har jag gjort det. Å andra sidan tänkte
jag inte riktigt var jag var när jag kom ut från sjukhusområdet på väg
österut. Jag borde ha kommit dit. - Ja just det, säger han. De säger
att du hoppade över staket. Stämmer det? Hoppade du över staket?
Sprang du? - Ja, alltså, jag sprang... säger jag. - Sprang du där
borta? - Ja... jag gjorde ju det... jag gör det bara...
Jag känner mig dum, löjlig, förstår inte.
- Jag sprang för nöjes skull alltså.... jag är bara ute och
springer... Titta...
Jag gör någon tafatt och meningslös referens till mina kläder som
likaväl kunde vara eftektiva stalker-kläder som träningskläder. Mörka,
osynliga, med munktröja, och jag har fortfarande huvan uppdragen för
att hålla tillbaks håret när jag springer..
- Är det säkert det? säger han. De där tjejerna var rejält
skärrade. De var rädda. De trodde att du sprang efter dem. -
Herregud, svarar jag... verkligen inte... jag bara
sprang.. alltså.. fan, förlåt.
Jag vet inte vad jag ska säga.
- Ja... säger han och ser fundersam ut, men förbannad. Jag hoppas
det, fortsätter han.
Jag blir rädd och känner mig ledsen. Vill rentvå mig. Vet inte vad jag
ska säga. Försöker komma ihåg om jag sett några två tjejer tillsammans
under mitt springande. Det har jag inte. Men jag har inte heller varit
särskilt uppmärksam. Bara tänkt på mig själv och mina kickar.
- Alltså, du kan få mitt namn och telefonnummer.... jag vet inte, jag
har inte följt efter någon, jag har bara sprungit, jag har bara
sprungit... sprungit. Förlåt... Alltså, jag är ledsen, verkligen
ledsen, jag ville inte skrämma någon... Shit... - Jag hoppas
verkligen det. Ja. Jag hoppas det. - Du kan få mitt
telefonnummer... om du vill...
Jag avbryter mig och inser plötsligt att ett telefonnummer hit eller
dit inte gör någon skillnad. Han backar dock tillbaks och jag tror att
han tror på mig.
- Jag är hemskt ledsen. Jag menade inte... säger jag. - Jag hoppas
det, upprepar han. Jag hoppas det. - Ja... säger jag ynkligt
Han kliver bakåt och till sin bil. Jag förstår att han tror på mig, om
än med stor tvekan. Jag är uppenbarligen en suspekt individ där i min
svarta munktröja och spruckna glasögon. Men också oskyldig och
troligen harmlös. Han kliver in i sin bil och jag tror han mumlar "ja,
jag hoppas verkligen det..." en sista gång.'
Jag bara står där. Tankarna snurrar runt. Adrenalinet finns
fortfarande där, bara några minuter innan hade jag uppbringat varenda
kilojoule, varenda energiklick i min kropp till att springa så fort
jag kunde och göra mig slav under adrenalinets kick. Nu stod jag där,
och hade precis blivit anklagad för att vara en... vadå? Stalker?
Blottare? Potentiell våldtäktsman? Jag tänkte. Jag var arg. Jag visste
inte på vem, men jävligt arg var jag. Och sjukt ledsen. Jag kunde inte
uppbringa mig att fortsätta min löpníng. Jag stod still en stund och
började sakta gå norrut, hemåt. Mycket sakta. Bilarna stod kvar en
stund och åkte sedan även de norrut, sakta, som för att se var jag
skulle gå. Jag visste inte. Hemåt, antod jag. Det spelade inte så stor
roll. Jag försökte komma på vem jag var arg på. En kort stund var jag
förbannad på de två tjejerna som pekat ut mig som en ful gubbe. Det
var inte många sekunder, men jag tänkte faktiskt så. Strax därefter
skämdes jag som ett djur inför mig själv. Jag förstod vad de måste ha
tänkt. De såg mig, hörde mig säkert. Jag kanske gick, och flåsade utav
utmattning. Jag sprang genom de mörkaste delarna av en park. Jag var
nästan helt svartklädd, med luva som dolde mitt huvud och la ansiktet
i skugga. Klart som fan de blev rädda. Klart som fan de blev
livrädda. De kanske tog av åt ett annat håll. Utan att veta det kanske
jag började springa åt samma håll. Jag kanske hoppade över ett
staket. Sen när jag äntligen springer åt ett annat håll, så saktar jag
först ner, ser mig omkring, och börjar sen kuta som en jävla galning,
tvärs över Katrineholms största väg, hoppar över ett staket, och
försvinner in i mörkret.
Klart som fan. Fy fan. Jag kom till den insikten, och skämdes. Skämdes
skämdes skämdes över att jag utsatt någon för detta. Jag hade ju
faktiskt reflekterat över att folk kanske trodde jag var en mystisk
figur. Hade jag tänkt mig för lite mer hade jag kanske inte sprungit
genom de mörkaste parkdelarna. Kanske jag inte betett mig som en
våldsman på flykt eller jakt. Kanske jag kunnat haft lite vett i
skallen och undvikit att skrämma livet ur två tjejer.
Sen tänkte jag lite till. Och funderade på varför de blev rädda. Rädda
för en harmlös liten jäkla datanörd, med en etta på styrketestet i
mönstringen, klen nog att bli nedslagen av en sjuåring, en kille, jag,
som bara vill, för en gångs skull, söka efter adrenalinet, tömma ut
energin, som för en gångs skull vill använda kroppen till att springa
och fysiskt kämpa så mycket det bara går. Som gör det för att han
aldrig gjort det. Som plötsligt bara insåg att han behövde vara slav
under adrenalinet ett tag.
Det var naturligtvis inte mig de var rädda för. Egentligen. Det kunde
man ju inse väldigt fort. Men samtidigt var det det. För jag är något
potentiellt farligt. Jag är ett hot. Jag är, just det, man. Jag är
utav det könet som vill dem illa. Jag är en man, och i tusentals,
kanske tiotusentals år har männen förtryckt, förnedrat, utnyttjat och
förstört kvinnor. Lika systematiskt, obarmhärtigt som, vilket är än
värre, schablonmässigt och utan att tänka på det. Och vi kallar oss
intelligenta. Bah.
Jag förstår att en kvinnas första reaktion när hon ser mig springa i
mörkret är att jag är farlig. För i tusentals generationer har kvinnor
fått lära sig att män är svin, män utnyttjar och sätter sig över,
misshandlar och förtrycker.
Jag vet inte vad som gick fel från början. Jag vet inte varför
människosläktet, redan när intelligensen började formas i aphjärnorna,
konstaterade att det bästa vore om man kunde lita på varandra. Om en
kvinna kunde träffa en man i en mörk gränd (eller grotta) och _inte_
instinktivt behöva få hjärtat i halsgropen och vilja springa
därifrån. Det är ju så uppenbart.
Och i dagens värld tycker man att vi börjar bli civiliserade. Ändå så
blir kvinnor våldtagna och misshandlade oftare och mer systematiskt än
någon frisk människa kan föreställa sig. Det är den världen vi lever
i. Den civiliserade världen, där vi tror att förnuftet kan sätta sig
över aphjärnorna. I den världen är kvinnorna fortfarande rädda. Rädda
för lilla mig, som springer genom Katrineholmskvällen för att få känna
adrenalinet göra mig naturligt hög. Och jag tänker inte ens på
det. Jag springer där som en jävla galning och tror att jag är netrual
och god och ofarlig. Ofarlig my ass. När jag kan skrämma tjejer utan
att ens tänka på det är jag tamejfan inte ofarlig. Jag tillhör den här
planetens avskum, den här planetens största skam, nämligen den enda
tänkande, intelligenta varelsen på jorden som systematiskt och
obarmhärtigt förföljer och förtrycker halva vår egen art.
Fy fan.
Dra åt helvete, mina bröder, den manliga mänskligheten. Försvinn ner i
något litet jävla hål och kom tillbaks när ni lärt er vara
människor. Stick iväg, ja, jag också, och låt oss komma tillbaks när
jag inte längre är en potentiell våldtäcktsman.
Jag tål oss inte. Vi gör mig spyfärdig.
|
|
|
| << September >> |
|---|
| Mon
| Tue
| Wed
| Thu
| Fri
| Sat
| Sun
|
| 1 |
2 |
3 |
4 |
5 |
6 |
7 |
| 8 |
9 |
10 |
11 |
12 |
13 |
14 |
| 15 |
16 |
17 |
18 |
19 |
20 |
21 |
| 22 |
23 |
24
|
25 |
26 |
27 |
28 |
| 29 |
30 |
|
|
|
|
|
|
Hi. Have fun. Eat chocolate.
Rasmus/nätdagbok
Photoblog
Linkblog
archive
September 2009 (1)
April 2008 (2)
November 2007 (1)
October 2007 (1)
July 2007 (1)
May 2007 (1)
March 2007 (3)
December 2006 (2)
March 2006 (1)
December 2005 (1)
June 2005 (1)
May 2005 (1)
February 2005 (6)
January 2005 (2)
December 2004 (14)
November 2004 (7)
October 2004 (3)
September 2004 (2)
June 2004 (1)
April 2004 (2)
March 2004 (14)
October 2003 (2)
September 2003 (2)
August 2003 (5)
July 2003 (7)
June 2003 (24)
March 2003 (3)
February 2003 (22)
contact me
rasmus@dll.nu
projects
Duper
Webhammer
Fiddler GZip
LatteKOM
Nular Shell
Weblatte
MD5i
XSS
Svenska låttexter
business
Bricole
MrFriday
PayPerGigabyte
friends and foes
Himmelmora mo
Jonas is Vildsint
Lenore: The Cute Little Dead Girl
Mico (Micoi!)
Månhus beta
Petnoga
Santeri (with metacomic!)
Skatteverket
Staffan (lagen.nu)
USD/SEK exchange rate
Wobbler [eye/ear-candy]
random
home sweet home,
skitbil, yada-yada,
muffin, PGP key,
not pong, old mobphotos,
fest,
boja, antifloppy,
vitlök, style-fu,
old^2 blog, grog,
18 seconds..., old mobvideos,
quickbasic irc client (source),
sommar, wico,
Arbitrary proxy,
mera grogg!,
The Landmark Family Genealogy Project ...
|
