När jag var liten så var min mosters man (var heter det? morsvåger? :-P) den som kunde laga allting, alltid. Han meckade med varenda pryl som gick sönder, i hela släkten, och lyckades nästan alltid. Och jag såg honom ofta fixa TV-apparater, bilar, fjärrkontroller och allt vad det var. Och det enda jag tyckte han gjorde var att plocka isär saken, prova att sätta igång den, och så funkade det, och så satte han ihop den igen. Så vad den lagad. Vilket ledde till att jag under mina barndomsår trodde att det var så man lagade saker, särskilt elektronik. Man plockade isär och satte ihop, så funkade det igen. Och således är det så jag gjort för att laga mina saker hela mitt liv, även efter att jag egentligen började förstå att det saknades ett steg i processen. Men grejen är den att det funkar ju. Nu lagade jag precis min jättegamla och -trasiga digitalkamera genom att för typ femte gången plocka isär den och sätta ihop den. Och nu fungerar den mycket riktigt igen.

Så numera anser jag det mer eller mindre bevisat: den universala pryllagningsmetoden är plocka-isär-sätt-ihop.