1013236500000
pajp - 9:e februari 2002
OK. Klockan är 07.17 nu. Jag och Mattias sitter på mitt jobb och gör just ingenting. De senaste två timmarna har vi spelat pingis, hockeyspel och fussballspel. De två timmar innan dess tillbringade vi på The Lab, där vi för en gångs skull kom in, tack vare få åttiettor som försökte komma in samtidigt. Vakten veknade och ville visa dem var de skådet skulle stå, och släppte slutligen in mig och Mattias. Han var rätt hygglig på det stora hela. En juste vakt på Stureplan! Vem kunde tro det? Hur som, vi tillbringade våra två timmar där med att göra just inget annat än att dricka sprit och iaktta vackra kvinnor (det finns alltid ett gäng sådana på The Lab). Ytterligare dessförinnan, så var vi ett par timmar på Biljardpalatset på Kungsholmen, där Mattias spelade skjortan av mig och Klaus, ungefär. Jag tror jag satte en fyra-fem bollar. I fem-sex omgångar nine-ball. Minst. Kasst så det förslår (men jag vann ju åtminstone över Mattias i Fussball, det var lite koolt. jag brukar inte direkt vinna såna där sportrelaterade grejer. Å andra sidan hade han aldrig spelat fussballspel innan (inte jag heller), så för en gångs skull spelade vi faktiskt på lika vilkor. Klar jag rocker fetast då).

För att gå ytterligare tidigare till kvällens, eller snarare eftermiddagens, begynnelse så ringde Klaus mig vid en två-tre-tiden och undrade om jag inte skulle ta en tidig fredag och göra honom sällskap med fika eller whatnot. Dessvärre så var ju igår kväll just premiärdagen för vinter-OS, och jag hade lite att stå i när det gällde konstruktion och fixar utav SVTs OS-sajt, så det gick inte för sig att sluta särskilt tidigt. (Klart ni ska dit och glo, http://www.svt.se/os/ är adressen.) Så småningom närmade sig klockan arton-eller-så, och Klaus ringde igen och frågade hur läget var. Vid det tillfället hade vi väll fått någorlunda kontroll över situationen, jag och SVTs tekniket, så jag bjöd upp Klaus till kontoret. Tillsammans med mig och tre jobbarkompisar drack han (och vi) lite för många flaskor vin och hade rent allmänt ganska så in i norden trevligt (tyckte jag, men Klaus klagade lite över att han var hungrig då och då). Så småningom bröt jag och Klaus upp, och hade för avsikt att käka sen middag på Sturehof. Där svarade de dock inte i telefonen, så vi dissade dem och tog Burger King. Ett inte helt olyckligt val, eftersom vi ramlade in i Mi, Må Ni, Art, och Qar[yi]n där. Vi samtalade inte så överdriver mycket (måhända därför att jag och Klaus var rätt packade och de andra var slutkörda efter något kårspex eller whatnot de nu hade hållt på med). Men det var i alla fall kul att se lite folk. Mi kände inte alls igen mig (med kommentaren att ”du har långt hår!”), det tycker jag är lite coolt. Folk brukar känna igen mig, alldeles för lätt, och framförallt, alldeles för ofta (innan jag känner igen dem, om jag överhuvud taget gör det, för jag är så urusel på att känna igen folk. Som den Allra Sötaste Tjejen på Lab ikväll, som jag är övertygad om att jag sett någonstans eller jobbat med eller whatever (OK, det <i>kan</i> vara önskedrömmar), men inte sjutton kunde jag göra någon placering.

Hur som. Jag babblar friskt. Och snart borde man nog gå och lägga sig. Det börjar ljusna ute, liksom, och det är, typ, ett riktigt dåligt tecken såhär på vinterhalvåret.

Sommar, kom tillbaka! Allt är förlåtet!

Krama mig.