1064360280000 DRA ÅT HELVETE, MÄN. SVIN! Jag ber om ursäkt, men jag menar det. Jag kommer till det. Jag vet inte var jag ska börja. Men jag är arg. Om det nu inte framgått. Jag har försökt lugna ner mig nu, men det går inte så bra. Så jag ska försöka skriva av mig. Jag ser att jag har både gästboksinlägg och mejl med de får vänta. Måste skriva. Ber om ursäkt om det blir lite korthugget och så. Som sagt. Var jag ska börja vet jag inte. Yoda angry see you are. Men... Jag tror jag hoppar över den tråkiga inledningen. Jag kan köra en ”executive summary”, en sån som man skriver längst fram i sin långa och genomtänka rapport, det där första kapitlet avsett för stressade översittar-VD:ar som inte anser sig ha tid eller behöva läsa om alla de jobbiga detaljerna i ens arbete utan bara vill ha godsakerna. Så slipper de själva behöva läsa något att ta ställning till, utan kan gå på underhuggarnas beslut. OK. En ”executive summary” för hur min dag började: Uselt. Uselt uselt uselt. Slut på executive summary. Jag måste nog berätta (nästan) alltihop ändå, jag hoppar över förmiddagen. Jag missade tåget till Stockholm. Jag var desorienterad. Kunde inte fokusera. Lyckades med nöd och näppe skumma igenom ett dokument och nästan få ett hum om vad jag borde gjort istället för att sitta och stirra på en skitig skärm en hel förmiddag. Kom till Stockholm. Åt en äcklig lunch jag inte hade råd med på McD. Försökte förlåta mig med att jag faktiskt var så hungrig att jag mådde illa. Och att jag inte skulle ha en chans att klara av någonting alls om jag inte fick något i mig. Och så försökte jag trösta mig med att McD på T-Centralen dels hade helt bytt grafisk profil, de kändes nästan moderna, samt att hon som langade fram mina burgare och mina fulstrips faktiskt lät som om menade det när hon sa ”tack så mycket, ha en trevlig dag och jag hoppas du får en trevlig måltid”. Bara att hon ägnade så många ord åt en och samma kund nästan helt i onödan var ju en McDonald’s-bedrift värdig en plats i Rekordboken, men när hon lät Ärlig så började jag allvarligt misstänka att jag drömde, hade knarkat eller båda delarna. Nät jag pressat i mig mer McD-mat än jag egentligen förmådde samtidigt som jag försökt läsa den sliskiga jobbiga FEELGOODBOKEN (bara en sån sak; jag läser en FEELGOODBOK, en sån där ROSA som handlar om RELATIONER, mer om den en annan dag, jag har ju inte läst ut den) jag har gett mig in i, så missar jag naturligtvis buss 53 med cirka tre tusendelar. Eller, OK, jag ska vara ärlig, såhär var det: jag kom till 53ans hållplats, noterade att bussen hade gått för en minut sen, och att det var en sju-åtta minuter tills nästa buss kom. Det var sol och ganska skönt ute, men lite för blåsigt. Jag gick in på centralen igen, ställde mig i bankomatkön för att ta ut pengar mest för att ha något att göra, fick se några söta tjejer le, humöret gick upp och jag trodde en sekund att det fanns hopp för mänskligheten. Jag tog ut pengar, gick tillbaks till busshållplatsen, konstaterade att det var tre minuter kvar tills bussen skulle komma, och nu blåste det riktigt skönt, håret fladdrade vilt, jag såg nog ut som ett sånt där litet penntroll, vad de nu kallades, och jag tänkte att jag ju lika gärna kunde gå till nästa hållplats precis vid regeringskansliet eller vad det heter. Så det gjorde jag, men ungefär halvvägs kom bussen (över en minut för tidigt! har SL också börjat knarka?!). Men på nåt sätt var helt plötsligt på bra humör. Jag började sjunga. Jag sket i bussen. Jag hade iofs sagt till de på kontoret att jag skulle komma in ”precis efter lunch”, men det var ändå redan senare än precis efter lunch, så de kunde få vänta lite till. Så jag struntade i att springa ikapp den, vilket jag mycket väl hade hunnit (även om det inneburit livsfarligt korsande av vasagatan mitt under efter-lunch-trafiken, men det hade man ju inte tvekat en sekund för om man var på sitt vanliga stressa-i-Stockholm-city-humör). Så, där gick jag, och humöret steg sakta men säkert. Jag sjöng. Jag gick uppför fredsgatan, svängde innan fredsgatan 12 upp mot riksdagen, såg och hörde turister och lyckliga par och konstiga språk och jag småsjöng för mig själv. ”Hands Down”, förstås, och så råkade det slinka in några rader från Cardigans ”Please Sister”. Västerlånggatan upp mot slussen. Passerade en stojande dagisgrupp eller lågstadieklass eller nåt, små var de i alla fall, och glada och bråkiga och fulla av liv. Gick upp, förbi slussen mot tjärhovsplan (kommer aldrig ihåg vad den gatan upp för berget till tjärhovsplan, ”Jimmy’s steakhouse” (stället med mansgrissvinchefen, gå inte dit), och söder, heter, den heter väl nåt annat innan den blir renstiernas gata), men i alla fall, upp där och förbi pizzan mellan folkungagatan och kocksgatan där det luktar gott och pizzamjöligt, in på kocksgatan, fram med nyckeln, in på kontoret. Hälsa på de närmast sörjande i mitt lilla hörn, notera att Pirro inte är där, packa upp datorn, en lapp från Pirro ligger på skrivbordet, jag ska fixa lite med hans dator, jag slår på min undertiden, stoppar i sladdar och medan den startar upp sätter jag mig på Pirros plats, Pirro kommer och förklarar att han pajjat något, han går igen, jag fixar det som ska fixas, sätter mig nöjt vid min egen dator, börjar dra upp de fönster och program jag behöver för dagen, kopplar upp mig mot servrar, läser mail, och då. Då vänder allting. På en femöring. Datorn säger ”Wireless Network Disconnected”. Alla mina uppkopplingar dör. Datorn säger ”Wireless Network Connected!” efter en tio sekunder. Jag börjar koppla upp igen. Jobbar i fem minuter. ”Wireless Network Disconnected”. Igen. Allt dör. Jag svär lite. Men har tålamod. Några sekunder senare fungerar nätverket igen. Jag tittar till nätverksbasstationen, konstaterar att den är på och verkar fungera. Byter kanal för att försäkra mig om att det inte är några konstiga störningar, men ingen annan tycks ha problem. Och några minuter senare dör nätverket igen. Pang-bom. Jag börjar försöka ställa om mig till att jobba utan serveruppkopplingar, tankar ner allting från servrarna och lägger på min dator. Då hänger sig datorn. Vrålhänger sig. Den har gjort så förut, jag har alltid gissat på att det beror på överhettning, för den är alltid galet varm vid CPUn när den gör det. Men OK. Jag ska göra en lång historia kort: det fortsatte sådär hela dagen. Eller nej, det fortsatte ännu värre. Servrar började bete sig mystiskt. Jag skrev fel. Jag kunde fortfarande inte koncentrera mig. Jag blev vrång. Jag ville slå sönder datorn. Varpå den naturligtvis hängde sig igen som för att utmana mig. ”Kom igen då!” ”Kämpa då! Stånga mig! Sparka mig! Göööör nånting!” Lugn och fin som jag är slog jag inte sönder datorn i småbitar. Det kan också bero på att jag betalat 20000 kronor för den. OK, inte riktigt, men nästan, och jäkligt mycket pengar var det i alla fall, för mig. När arbetsdagen började ta slut tröstade jag med att jag skulle på Entombed med kompisar senare. De skulle spela på Debaser, och en kompis fyller år, så vi skulle gratta honom där. Sen kollade jag min kalender. Möte, onsdag, 09.00 i Katrineholm. Fuck. Fucketifucketifuck. Sista tåget för kvällen går 22.30. Och enda tåget jag kan ta för att komma hem i tid på morgonen 06.30. Jag, hinna till Centralstation 06.30 dagen efter en tung hårdrockskonsert, och säkert ett antal öl i baren före, under och efteråt? Skulle inte tro det. Jag får krypa till korset. Inget Entombed för mig. Fan helvete. Tåg hem ikväll istället. Jobbar på lite, försöker fokusera och lyckas nästan uträtta kanske tre minuters arbete under tre timmars tid. Sen är klockan så pass mycket att jag ska åka hem. Det får bli 20.30-tåget. Klockan 19.56 packar jag ner och lämnar kontoret. Uppenbarligen finns det nån liten liten gud som tycker synd om mig (”the lesser god of pathetic pity” eller nåt), för jag kommer till busshållplatsen klockan 19.59 och bussen kommer preceis i tid klockan 20.00. Jag läser lite i boken och blir lite mer äcklad och arg över personerna i den, och sen lite arg och äcklad över mig som faktiskt sitter och blir berörd av den där jävla boken. Kommer till Centralen, köper en påse Däck och sätter mig och smaskar på. Anna dyker helt oväntat upp ungefär 20.25, hon ska tydligen med ett senare tåg, ett X2000. Lite tråkigt att vi nästan missade varandra och inte kunde sällskapa, men i alla fall ett litet litet glatt avbrott från min arga kväll. Hoppar på tåget (tror att jag är på väg att missa det, klockan är väl 20.28 eller nåt när jag rusar upp för trappen mot spår 12, där jag i språnget försöker få fram mitt TIM-kort för att registrera en biljett, får upp en lös femkrona med plånboken som ramlar ner på marken, plockar upp den och stoppar ner den i fickan igen, gör ett nytt försök att få upp plånboken, femkronahelvetet följer med upp igen och ramlar ner på trapphelvetesjävlaskiten och jag tror att klockan är typ 20.29.59 eller nåt så jag skiter i den, river upp kortet, trycker det mot automaten, och slungar mig in på tåget förbi en förvånad tågmästare, försöker hitta en enslig plats, går förbi en kille med en dator som jag tycker ser ut som en gammal klasskompis eller så, så jag hälsar hälsar, varpå killen ler men ser helt oförstående ut, så jag tog nog fel, eller så kände han inte igen mig. Men jag hittar i alla fall en ganska bra plats i nästa vagn och slår mig ner, hivar upp min jobbiga rosa bok och försätter mig i den sedvanliga tåg-trancen. Blir lite distraherad då och då av en unge i samma vagn som inte riktigt kan hålla tyst, men tycker mest att det är trivsamt med lite liv. Sitter hela resan och är irriterad på boken och att jag tar åt mig av den och vid sidan av tänker jag på dagen som gått och att jag faktiskt inte uträttat ett JÄVLA SKIT och blir arg på mig, och jag tror att jag här börjar arbeta upp något slags intensitet som troligen är uppblåst av att jag inte sovit på alldeles för länge. Jag förstår mig inte riktigt på den, och är väl fortfarande ganska lugn när tåget stannar i Katrineholm och jag reser mig för att gå av. Bredvid mig reser sig en tjej som gick i samma grundskola som jag. Jag har aldrig känt henne, och mitt enda egentliga minne av ett samtal med henne (och jag är inte ens säker på att det är hon? men jag tror det) är att jag på något disco i högstadiet som vanligt stod och sög i mig läsk längs med väggen och inte vågade dansa med någon, och så dyker hon upp och frågar om jag vill dansa med henne och jag säger nej?! Jag minns inte om det var ett rädd-nej eller ett vill-inte-nej. Jag minns bara att jag sa nej. Jaja. Hon var inte min typ då och är väl inte heller nu heller. I alla fall. Jag såg henne och försöker komma ihåg vad hon heter. Lyckas inte. Står och stirrar på henne och försöker få hennes utseende att locka fram ett namn ur minnet. Inser att jag stirrar, tittar bort, tittar tillbaks igen, hon tittar tillbaks, jag säger ett litet ”Hej”, och hon hälsar tillbaks, och jag tar sats för att säga ”Vad gör du nu för tiden?” och så men för att säga det så måste man för guds skull veta vad människan heter. Och jag hindrar mig. Stirrar ner i golvet. Tänker tänker tänker. Blankt i huve’t. Tomt. Blir arg. Vet inte riktigt varför, hon är ju som sagt ingen jag känner egentligen. Men jag vet att hon alltid funnits i periferin av mitt liv (nåja, åtminstone högstadiet och några år därefter) och jag har därför alltid vetat vad hon hetat. Men inte nu. Mitt veka minne visar sin svaga sida igen. Tåget stannar, dörrarna går upp, vi kliver av, hon går söderut, jag går norrut, hemut, den där intensiteten återkommer och växer, jag börjar känna adrenalin pumpa. Jag fattar inte varför. Jag känner för att springa. Jag måste springa, göra av med energi, svettas. Helst skulle jag vilja skrika också, men det funkar ju inte inne i en stad. Jag kommer hem, jag lämpar av mig väskan, slänger av mig kläderna, drar på mig träningsbyxor, ett par sunkiga t-shirts, min munktröja och snörar på mig mina adidas som ser konstiga ut på mina fötter men är sköna. Ger mig ut. Börjar springa direkt. Saktar ner lite efter en minut, inser att jag får ut mer av det om jag tar det lugnt. Joggar en bit, in mot stan, över järnvägsbron, förbi Statoil-Vasavägen. Vid korsningen mellan Statiol och Shell ökar jag farten, måste ta i, förvånar mig själv med att utan att tänka lägga handen på ett räcke och hoppa över det utav bara farten. Adrenalinet pumpar till. Jag ökar farten, vill ner nånstans där det är lite mörkare. Svänger ner mot sjukhuset. Förbi jägaregatan och jag funderar för en sekund på vad julia gör för tillfället, hittar lite fler små staket, hoppar in på innergårdar, joggar, springer om vartannat. Kommer ner till sjukhusparken. Hoppar över trästaketet där. Springer in i parken, ser nästan ingenting, det är väldigt mörkt, blir lite nervös, och funderar på om någon annan där och hoppas att jag inte skrämmer någon. Jag ökar farten, korsar parkeringarna utanför sjukhuset, tar i för mycket, måste stanna en minut, flåsar, börjar sakta jogga neråt en bit, fortsätter springa planlöst österut. Inser efter ett tag att det bara blir mörkare och ödsligare längre österut, och bestämmer mig för att vända om. Tar riktning mot ege-trafiken, vet inte riktigt vart jag ska springa, men ditåt blir bra, tänker jag. Hittar en tvärgata med ett staket. Stannar upp och funderar på att springa upp för den. Tar sats och hoppar över det. Blir förvånad över att jag lyckas. Inser att jag inte vill springa upp för den där tvärgatan. Tar sats och hoppar över det ut på vad-den-nu-heter-vägen som går längs med sjukhuset och parken och upp mellan stadsparken och Gröna Kulle. Ett par bilar kommer och för kickens skull springer jag över gatan strax innan de kör förbi. Jag joggar sakta och kommer till slutet, eller kanske början, av sjukhusparken, där det finns något som skulle kunna vara en för liten grusfotbollsplan eller brännbollsplan, med höga staket runtomkring. Får en knäpp och börjar tänka tillbaks till barndomen då de där höga staketen var till för att klättra i. Försöker komma ihåg hur det kändes. Mindes inte. Tar sats och hoppar upp, greppar tag i det korsade platsbelagna stålnätet. Som gjort för att klättra i. Drar mig uppåt. Märker till min förvåning att jag fortfarande kan. Funderar på om jag ska klättra upp och över och ner på andra sidan, som man brukade. Någon vuxennerv slår till och jag slår bort den tanken och hoppar ner. Inser i landningen att jag var högre upp än jag trodde och blir förvånad över att jag ändå landar mjukt. Går och joggar över grusplanen. Är rastlös, adrenalinet kommer fortfarande, men jag är seriöst utmattad. Ser det likadana staketet på slutet av grusplanen. Kastar mig upp på det också. Klänger mig upp så att jag kan titta över det. Hänger där. Slappnar av. Ser mig omkring. In i lägenheter, ser TV-ljus, ser mörka fönster, ser fördragna persienner och fula fönsterlampor. Hoppas att någon ska titta ut genom fönstret så att jag kan peka finger åt dem. Där sitter ni och tittar på svenne-TV och tror att ni har ett liv. Blir yr över mina barnsliga tankelekar. Jag hänger där några minuter. Det är skönt. Det är överblick. Det känns tolv år. Men det känns också tjugotre år och saknar något i livet. Det känns bra. Adrenalinet lägger sig, och abstinensen tar snabbt över. Jag vill ha tillbaks det. Jag måste få lite mer adrenalin, kan inte sluta nu. Jag hoppar ner från staketet. Ser någon passera med en hund, tror jag, korsar min väg precis som jag lämnar parken. Springer mot ege-trafiken. Ser ett par bilar, de åker onaturligt nära varandra, funderar på om den bakre är på släp. Saktar ner, tittar mot dem, de tittar på mig, jag vill inte stirra för mycket och riktar blicken framåt och joggar vidare. Passerar en tjej. Helt plötsligt skriker mitt huvud ”spring! spring som fan! testa vad du går för! låtsas att du är jagad, testa dig, pressa, ta i för fan!” och jag lyder, jag tar i för fan, jag springer, inser ganska snabbt att tempot inte kommer hålla särskilt långt, ser vad jag tror är samma bilar precis passera åka på stora vägen, springer allt vad jag har, kastar mig över staketet som går in till tomten/parkeringen bredvid åsen och rondellkiosken eller vad den kallas. Känner mig faktiskt som någon som flyr i några sekunder. Saktar ner, lunkar in i mörkret på den öde tomten. Jag har varit där tusen gånger, är i princip uppväxt där. Jag joggar lite på stället för att inte tappa värmen, och fortsätter sedan över kullen, ned mot pingstkyrkans parkering, där jag lärt mig cykla och köra radiostyrd bil och varit på nära att hamna framför bilar när jag åkt bob ner från åsen, bestämmer mig för att ta den nedre vägen genom skogsåsen ut på Vasavägen, förbi adressen Vasavägen 27 där jag bodde under mina första år i livet, huset med en hemliga källaren och den läskiga vinden och plåtgaraget vars tak vi brukade klättra upp på och sen hoppa ner på den uppfällda garagedörren som sedan sakta gled neråt med oss på den, otroligt roligt, och jag joggade sakta över och genom den becksvarta nedre stigen på åsen. När jag såg slutet och stålrörsgrindarna ut mot trottoaren ökade jag på, hörde ljudet av och såg ljuset från en bil på väg från vänster på Vasavägen, saktade in, hoppade över grinden, tittar till vänster för att se om jag hinner över, ser att bilen, bilarna faktiskt, det är två ser jag nu, åker väldigt sakta, får en adrenalinrush igen och kutar över gatan men vet inte sen riktigt om jag ska ta av upp till vänster mot Södra skolan och Järven (hade tidigare tänkt att jag kunde springa några varv inne på Järvenplan), eller till höger och hemåt, så jag saktar ner, hör bilarna bakom mig sakta ner ännu mer, inser att det måste vara samma två bilar som jag tror mig ha sett två gånger redan, hör en röst bakom mig, inser att det är mig den kallar på, och det första jag tänker är ”fan, bara det inte är några jävla skinnskallar eller nåt som bestämt sig för att mycka gräl med nån klen jävel på stan”. Vänder mig om, ser inte riktigt figuren som öppnat dörren och kliver ut ur bilen. - Du! säger mannen - Förlåt? säger jag - Hördu, kom här! Jag tar några steg närmare, får se mannens ansikte, det är en man i medelåldern, ser myndig ut, och får syn på mannen i den andra bilen, han ser ung ut och ser ut att pilla med en mobiltelefon. Tanken slår mig att det kanske är civilpoliser, och jag har ju faktiskt betett mig ganska udda, så om de sett mig är det kanske inte så konstigt om de tyckt det varit lite misstänksamt. Tycker dock att den yngre av dem ser väl ut för att vara polis i civiltjänst, men vad vet jag. Tänker ett steg till och inser att det knappat finns poliser i civiltjänst i Katrineholm, och absolut inte en vanlig tisdagskväll. Mannen står nu rakt framför mig och säger något jag inte hör. - Förlåt? Va? upprepar jag och känner mig dum - Har du förföljt två tjejer? säger han - Eeeh, va, nej.... - Har du det? [....] Här måste jag bryta. Uppenbarligen får man inte skriva så långa texter i sin dagbok på Lunar. Det hade ju varit snällt om de berättat det innan jag skickat in. Upptäckte det bara tack vare att jag ögnade igenom texten nu. Som tur är sparade jag undan den i en fil innan jag skickade in den här. Jag är ledsen att avbryta här. Jag lägger upp texten i sin helhet under mina prylar istället.