1078197960000
andra jävla mars och rasmus ritar i ett block
Jag ska vara snäll. Dagen har varit snäll mot mig. 

Jag försöker lära mig teckna. Jag har aldrig kunnat det, men det är väldigt roligt.

Jag vill kunna sjunga, komponera musik, måla, skulptera. Skapa vackra saker. Vackra saker som vackra människor kan uppskatta.

Men det enda jag kan är att skapa programkod. Bygga algoritmer, implementera funktionalitet, sammanfoga instruktioner. Det är väldigt vackert på sitt sätt. Eller på mitt sätt. Men det är inte direkt konst man ger till mamma för att visa att hon är bäst.

Jag försöker mig på ett porträtt nu. Om jag nöjer mig med konturerna av ett halvt ansikte blir det inte så tokigt. :-)

Men det blir ju som med alla mina dikter... jag kommer aldrig våga visa det för någon.

Det är väldigt fascinerande hur det känns att försöka teckna ett porträtt av någon. Jag tog fram ett foto, och började undersöka linjerna, skuggorna, djupet, formerna. Och blev helt plöstligt helt betagen utav det söta smala leendet, de mörka djupa ögonen, de runda glada kinderna... jag har sett och beundrat allt detta förut, men helt plötsligt kändes det så nära. När jag verkligen försökte låta ansiktet präntas in i min hjärna för att föras ut till filttoppen mot papperet, så gick det en rysning igenom hela mig. Som att smeka hennes kind. Om det alltid är så här behagligt att betrakta ett ansikte så ska jag göra det oftare. Kanske hela tiden.

Soundtrack för stunden: Call And Response - Blowin’ Bubbles

Det här var beroendeframkallande. Nu har jag ritat typ tio ansikten. De ser lika misshandlade ut allihopa. :-)