1078693980000
les décadents: monday bar spring cruise
Okej,

det är svårt att förklara. Ett par tusen till vardags (mestadels) ganska vanliga människor kliver på en finlandsfärja. Inget ovanligt med det. Det ovanliga är förstås att det handlar om Monday Bar Spring Cruise. Dekadensens högborg. Alla stiger ombord för att njuta av det articiella, det syntetiska. För att tillsammans med alla andra packa sig tätt tätt på de olika dansgolven och bara släppa allt. Fördomar, inskränkthet och småsinthet flyger ut och in kommer dans, tung bas, ljudriggar som skulle få de flesta discon att blekna, ljusriggar med laser och rök som skapar vackra illusioner i luften och en hel låda kärlek till de DJ’s som heter van Buuren, Schulz och Mull och vad det nu är. Och så Johnny Boy, en av eldsjälarna bakom hela evenemanget, förstås. Iförd sin NY-keps har han skapat något som får en tillbakadragen och tyst datanörd som jag att sträcka händerna i luften och studsa hela natten lång. Som tillsammans med alla andra ropar av lycka när van Buuren kör sitt andra extranummer trots att vi för länge sedan borde ha bränt varenda kilojoule av energi som fanns i kroppen. Och vi fortsätter och den gröna lasern och de stora högtalarna är gudar och van Buuren dess profet som slänger ut det ena evangeliet efter det andra åt oss vanliga döda. Men till slut måste även sista akten ta slut. Dansande sprids massorna neråt, till hytterna, och i korridorerna sätter sig folk och dunkar ut musik och det börjar lite likna en Finlandsfärja igen, med den skillnaden att klockan är åtta på morgonen och det är nu folk börjar dricka eftersom man inte riktigt haft tid med det ännu. Vi rör oss mellan olika hytter och korridorer och skrattar och pratar med människor vi känner och sådana vi aldrig sett förut. Vid elvatiden, framåt lunch, käkar vi en bit och jag börjar sorgmodigt inse att jag faktiskt måste sova några timmar. Att missa Johnny Boys och Tall Pauls akter på eftermiddagen vore ju katastrof. Jag stövlar in i hytten, sover cirka tre timmar, och efter dusch och ombyte staplar jag upp i verkligheten igen. Jag är inte helt nykter, och fantastiskt sliten, mitt huvud hänger, men när jag närmar mig däck sju så hör jag det - Tall Pauls beats som fortplantar sig längsmed golvet och in i min ryggrad och jag kan inte motstå det, stegen förbyts till studs och jag studsar in på Cream Floor och så var man igång igen. En sväng upp till Monday Bar Floor för att dansa lite till Johnny (där det var knasigt lite folk, dansgolvet var inte ens halvfullt), sen ner till Tall Pall igen. Och så njuta. När rökmaskinerna pumpar hela dansgolvet fullt med rök och strålkastarna målar röken så att det enda man ser är en färgskiftande dimma och dansande siluetter så är det så vackert och så syntetiskt och det går rakt in i hjärtat, och de gamla franska les décadents skulle ha älskat det. 

Min kropp hatade det, förstås. Ont överallt, och sen var det tjugoårskalas så fort man satt foten hemma i Katrineholm igen. Mer dansande, bra fest med efterfest (men jag var inte riktigt något party-animal, förstås), och en mysig flicka jag inte kunde motstå fast jag kanske borde visat lite karaktär. Eller inte. Det var trevligt hur som helst.

Tack, alla.