1079146500000
nej då
jag skulle ju inte hänge mig åt sådant. Jag var så bestämd, så säker, på vad jag skulle göra, hur jag skulle hantera allting.

Och det värsta av allt är att det finns en massa människor som tycker om mig. Jag förtjänar det inte.

”the places you have come to fear the most.”

jag lyckades i alla fall hindra de värsta lustarna i natt. på gott och ont. jag borde isoleras.

”The bottle is waiting
the cap is twisted begging to be used
and so are you.”

shit, mister carabba, you should be shot for your lyrics. they are way to much me.

”With it’s measure only equal by the power of my stare
glaring over you and over you this feeling of despair
is never wearing out.”

hör honom skrika ut ”wearing out” och du förstår. Du förstår varför du gråter och varför du skrattar och varför du fortfarande längtar, trots allt. Det är inte lätt, men vi gör alla vårt bästa för att skrida vidare i den lek vi blivit tilldelad. Ingen vet egentligen vad den går ut på, och vi alla gråter, skriker, låtsas, hoppas, men det är en och samma lek och det enda vi vill ha är kärlek och någon som faktiskt förstår vad vi menar när vi gråter eller bara snyftar ut korta stavelser som egentligen inte betyder något men som är allt vi tänkt på i tjugo år, som är allt vi drömt och fruktat och allt vi verkligen inte vill vara med om men som ändå är den enda färgen som rycker tag i vårt liv och skakar om oss och berättar för oss att vi lever, gudskelov, tyvärr lever vi fortfarande och det är inte så mycket att göra åt, vi vet att vi avskyr det, men en gång på tusen så kommer lyckan och fyller oss med känslor vi för länge sedan begravt, och då får vi för oss att livet är värt att leva, då får vi för oss att vi betyder något, och då inbillar vi oss att vi ska kunna ta oss igenom det här.

Vet ni vad det sjuka är? Det är att vi faktiskt tar oss igenom det hela. Det är att vi överlever. Hur gärna vi än vill slippa så sitter vi där, en vecka, månad, ett år senare, med samma bagage, med samma historia, men helt plötsligt har vi levt oss igenom en hel episod, något som vi borde tröttnat på för länge sedan. Men vi finns fortfarande, vi har inte gett upp trots att vi önskade att vi gjort det, vi har kravlat oss upp på en sandstrand som kanske inte var den mest gästvänliga stranden man kunde hitta häromkring, men vafan, uppenbarligen fungerade den, den gav oss näring, den gav oss kärlek, vi ville inte gärna ha den, men det fanns massor av människor där som var bestämda i att vi förtjänade någonting som vi tyckte var helt förryckt, att vi inte skulle ha det. Men det är inte vi som bestämmer, det är resten utav världen som slussar oss igenom bisarra portar, igenom konstiga val och mer eller mindre lyckade fyllekvällar, det är livet, det är det som skapar något som vi inte har någon kontroll över, utan vi kan bara flyta med, och vi skulle gärna hoppat av för länge sedan men de låter oss inte göra det, och troligen så låter vi oss inte oss själva göra det, för någonstans så inser vi att vad som skall göras måste göras och att determinismen är stor, i själva verket är den naturligtvis bara en slumpmässig serie handlingar, men lik förbannat är det detiministiskt därför att vi inte har någon kontroll, vi blir bara slussade runt världen och hoppas att endera dagen ska vi veta vad vi talar om och alla andra bestämmer var vi kommer hamna medan vi paddlar runt i vår lilla ocean och tror att vi bestämmer något.

Det kommer vi naturligtvis aldrig veta. Dessutom är klockan tjugo över tre och jag sitter och pratar strunt på fyllan i min Lunardagbok. Det är tur att jag inte tvingar mig att ha kontroll. För den är för länge sedan förlorad, och det vet jag, det har jag accepterat.

God natt.