1080321660000 the rising and the fall För några månader sedan fick jag ett par demolåtar av en kompis kompis, Ylva. Väldigt bra musik. Här är en del av texten till ”The rising and the fall”, som kändes lite ... bekant (jag har skrivit av den från när jag lyssnat, så den kanske inte stämmer överens med vad som står i texthäftet du köper om ett år när hon ligger på topplistorna (och då kommer ni tindra med ögonen och tycka att jag är såå cool som hade låtarna långt innan det ens fanns ett skivkontrakt)). -- He falls in love if there had been a justice she would fall in love right back but of justice there is lack she loves him sincerely and do know that she wants to be his friend for evermore departs are feeling sore and all but strong and in the end they too will carry on. where is the meaning of it all is there a plan or reason for the pain the darkening and the dawn is there a God is there a soul is there another life awaitening if surviving is the core, what’s it for? the rising and the fall, what’s it all for? -- Annars då? Jag ska snart snart snart vakna upp ur min dvala. Jag börjar känna en liten uns av styrka återvända. En liten liten uns. Den kan mycket väl bli bortryckt under mina fötter om jag skulle råka tänka på fel saker. Och det gör jag ju gärna. Jag ritade en massa igår. Väldigt meditativ sysselsättning, men samtidigt ganska påfrestande. Min mormoster Liv har tydligen dött. Jag känner inget annat än ett litet sting av saknad, ungefär som när man läser om en kändis som gått bort. Hon var den sortens släkting som var gammal redan från början, ur mitt perspektiv, så det känns som om det var på tiden. Men nu får man väl skriva till ”The Landmark Family Genealogy Project”, som är så snälla att de håller reda på vår stolta släkts ursprung (på min farmors sida), och be dem uppdatera Livs sida. Det är för övrigt rätt krångligt, eller åtminstone förvirrande, att släktforska, eftersom man tendererar att återanvända namn hela tiden. Min farmors mormor hette också Liv (Tørhaug). Och min farmors moster hette Gertrud, vilket min faster också heter. Och så vidare. Det är så många Åse, Aase, Anna, Anne att man blir alldeles knäpp (det hjälper ju inte att farmors mormor födde inte mindre än fjorton ungar). Och så har vi Hemming-hysterin på min farfars sida utav släkten. Någon gång för ett par hundra år sedan fick någon för sig att alla förstfödda söner skulle hela Hemming. Och så blev det. Därav har även jag namnet Hemming, men som andranamn. Min farfar blev ursinning när han fick höra att mina föräldrar skulle rebellisera mot familjetraditionen och ge mig ett annat namn. Hans pappa var för övrigt, så vitt jag minns, den som själv bröt en annan familjenamntradition genom att lägga till ”Sten” till det tidigare ”Hemmingsson” (enligt legenden därför att hans pappa av misstag öppnade hans kärleksbrev -eftersom de både hette ”Hemming Hemmingsson” var det ju inte så lätt att veta). Men det funkade ju bara i en generation, för hans son fick ju förstås namnet Hemming (Hemmingsson) Sten, varpå far och son hade samma namn igen. Men så kom min progressiva mamma in i bilden och då jäklar skulle inga gamla mossiga traditioner få råda. Lite fick man förstås ge efter. Tar man bort mitt första och sista namn så heter jag fortfarande ”Hemming Hemmingsson”, precis som farfars farfar (och kanske hans farfars farfar, jag vet inte hur långt bakåt det gick). Jag ber om ursäkt för den sjukt tråkiga föreläsningen om min släkt.