1080503460000
hej och nej, motstridiga känslor.
Man blir ju drabbad av dem hela tiden. Inte sällan handlar det om mer eller mindre primitiva viljor - hunger, kemisk abstinens, kåthet, sensationssökande - som slåss mot rationella motviljor som altruism (eller långsiktig egoism (eller feghet?)), ”civiliserat beteende”, enkelt hyfs eller självbevarelsedrift så som man blivit upplärd utav omvärldens ständigt likta motstridiga signaler.

Jag såg igår att Hon varit inne och läst ikapp mina dagböcker. Den här gången slog det mig, plötsligt. Jag bara stirrade på namnet medan känslorna forsade fram. Rummet krympte och det lilla namnet i ett tolvpunkters typsnitt på den lilla skärmen tog upp hela mitt synfält. Jag såg henne framför mig, hörde hennes skratt, kände de där gnistrande ögonen vila i mina med ett finurligt leende på läpparna. Fingret rörde sig mot musknappen för att klicka på namnet. Jag ville vidare, jag ville säga hej, veta hur det är, hur hon mår, hur det går. Samtidigt kunde jag inte. Jag kunde inte förmå mig att ta det steget. Jag kan inte utsätta mig för det. Jag måste komma över, gå vidare, jag kan inte låta det här äta upp mig inifrån varenda dag. För det har varit där varenda, varenda dag. En bra dag bara en kort stund. Ett kort knivstick i bröstet. En dålig dag är det ett mörker som sprider sig inifrån, en sorg som vägrar fly, som gör att ingenting annat, någonstans, kan spela någon roll och som gör mig sällskap tills jag blir trött nog att skunka in i en befriande men alltid lika läskig sömn.

Och det är just det mörkret jag är så rädd för att framkalla. Det är det jag försöker jaga bort genom att inte söka kontakt, genom att inte titta. Jag vet ju inte om det fungerar. Jag suckar för mig själv och gör det enda jag kan. Låser dörren, drar ner persiennerna och gör mitt bästa för att begränsa skadorna. När sedan den ena sorgen hakar i den andra så får mörkret en ny dimension. Och jag vet inte vilken sorg jag ska jaga bort med vilket verktyg. De är alla så trubbiga och trasiga. Hela jag känner mig trasig. Jag har slagit sönder mig inifrån. Jag klamrar mig fast vid halmstrån som inte finns, och när de brister så faller jag och faller ner på hård sten och skrapar naglarna mot väggarna för att ta mig upp igen. Och ömkar mig. Ömkar, ömkar, ömkar. Är så jävla dum att jag sätter på D/C när jag känner mig usel och oundvikligen så kommer de där jävla jävla tårarna. Jag hatar dem. Men ändå så vill man ju släppa ut eländet. Släppa taget och ta in musiken och ventilera ut ilskan, sorgen, längtan, saknaden, ensamheten. 

but, you’re chasin’ the ghost of a good thing
haunting yourself as the real thing
it’s getting away from you again
while you’re chasin’ ghosts

just bend the pieces ‘till they fit
like they were made for it
but, they weren’t meant for this 

Jag vet inte om hon kommer tillbaks och läser min dagbok igen. Det skulle göra mig glad. För det gjorde det också, samtidigt med alla de andra känslorna som slogs om uppmärksamhet så blev jag glad över att hon har ägnat en stund till att tänka på mig. Det är en smärtsam glädje, men den finns ändå där. Samtidigt ett sting av sorg därför att jag vill skydda henne från mina känslor. 

nu måste jag lugna ner mig. dricka vatten och läsa en bok. jag vill ha nikotin. ett kungarike för en cigarett.