1081311720000 de är så söta... ...pojkarna och flickorna i bandet ”Call And Response”. Låten ”Blowin’ bubbles” måste vara den mest intetsägande sommaren-är-här-och-jag-känner-bara-för-att-gå-run t-i-solen-och-tralla-för-mig-själv-låten som gjorts på länge. ”i’m drinkin’ stars up in the sky you know who you are i’m driving cars around your house it seems so fun” Jag blir glad av att höra den. Synd att det inte är sommar utan det är kallt som fan och klockan är halv sex på morgonen så det finns inte direkt någon sol att gå ut och njuta av. Jag hoppas att jag kommer att kunna njuta av den här sommaren. Mörkret i mitt bakhuvud kanske kan skingras om jag bara får lite hjälp att se det vackra som kommer att manifesteras de närmaste två månaderna. Rakt utanför mitt fönster. Jag längtar efter skogspromenader. Jag vill gå på promenad med en snäll labrador och kunna njuta av det. Kanske en god vän, lite för god vän, en flicka, som sällskap. Kanske vännen också har en hund med sig. Kanske en liten svart pudel. Kanske promenerar vi länge längs med vägen, bort från yttepyttebyn, mitt ute på landet, och vågar inte riktigt säga vad vi känner. Kanske vi tar en sen nattpromenad några dagar senare, med samma hundar, vi tar en annan grusväg den här gången, den mot stora vägen, och vi går nära varandra och njuter av natthimlen som är väldig och vacker och jag försöker uppbringa modet att lägga armen om henne, hela jag skälver och jag lyckas inte. Kanske sitter vi en annan dag hemma hos mig tätt intill i en fåtölj och jag njuter av att varje sekund jag får vara så nära henne, jag hör henne andas, och hennes skratt är det gladaste i världen, och jag inser att jag aldrig kommer att våga röra den ovärdeliga skatt som sitter tryckt bredvid mig. Istället sviker jag henne, gång på gång, jag är inte den vän jag borde varit, missar tusen och åter tusen chanser att bara berätta för henne att vad som än händer så kommer hon att vara en idol, en stjärna som lyst upp mitt liv, någon jag alltid beundrat. Hon förtjänade så mycket. Jag misslyckades med allt. På något vis förstod jag, men ändå inte, allt det vackra, det glada, det roliga, som fanns mellan oss. Men jag hade inte hjärna att bevara det. Under åren förändrades våra liv, våra två universum rullade framåt och ifrån varandra. Jag försökte aldrig återuppliva det, jag tänkte på det med djupaste sorgmod under många år. Visst, jag hade mina anledningar, men för länge sedan har min efterklokhet konstaterat hur patetiska de var. Nu för tiden kanske vi ses en eller par gånger om året. När hon kommer till stan och hälsar på kanske vi stöter på varandra på krogen. Vi hälsar hjärtligt och mitt hjärta blir till en tusenkilosklump i mitt bröst när jag omfamnar henne för jag vill säga förlåt, förlåt min vän, jag önskar att allt hade varit annorlunda, kan du någonsin förlåta mig, jag var en dum tonåring, jag var aldrig den vännen du förtjänade, men jag kan ju inte säga det utan bara hej härligt att ses hur är det med dig hej hej. Jag gjorde ett försök - eller två, egentligen. Det slutade katastrofalt. Jag fick inte det minsta sagt om vad jag känt eller tyckt eller vad hon betydde för mig, och det hela slutade bara med att vi blev ännu mer åtskilda än vi varit tidigare. Det här var historien om en gammal och mycket kär barndomsvän, som jag saknar innerligt, en av de allra godaste och finaste människorna jag haft den stora äran att känna, och vars minne jag alltid kommer att vårda med hela mitt hjärta. Jag kommer alltid hoppas att våra vägar möts igen, att vi kanske återfinner varandra, för om vi bara kan återskapa en tiondel av den vänskap jag kände då, då kommer mitt liv vara hundra gånger ljusare. Jag har aldrig haft en sådan vän som hon. Sedan kom Candysuck ut ur mina högtalare och spelade deras cover utav Bad Religions ”Generator”. Bra låt. ”like a rock, like a planet, like a fucking atom bomb, I’ll remain unperturbed by the joy and the madness that I encounter everywhere I turn, I’ve seen it all along, in books and magazines, like a twitch before dying, like a pornographic scene, there’s a flower behind the window, there’s an ugly laughing man, like a hummingbird in silence, like the blood on my door, it’s the generator.”