1082474220000
en befriande himmel
En himmel som öser ner sorg och mörker och näring och liv. Jag tittar upp och där det igår var blått är det idag mörkgrått. Jag har varit på landet tillräckligt länge för att tänka ”så bra, nu får gräset lite att växa på”. Ungefär som igår, när jag promenerade över igenvuxna betesmarker på väg till Altarberget, kom på mig själv med att tänka ”åh, här skulle man behöva svedja marken lite så att nytt gräs kan komma fram”. Och sen tittade på ett gammalt dött träd som fallit och tänkt ”prima virke, det där skulle man ta hem”. Jag var tvungen att plocka fram mobilen och koppla upp mig mot IRC via GPRS och chatta ett tag för att känna mig lite civiliserad igen.

Släpp fångarna loss, det är vår. Ty var människa i sin själ vill väl, utom jag som vill krypa ner i en underjordisk mörk håla och komma ut när världen blivit Rasmusanpassad. För Rasmus verkar inte kunna bli världenanpassad. Han blir bara arg hela tiden (men väldigt tyst).

Och, förihelvete, varför kan jag inte sluta drömma om HENNE?! She’s out. Hon finns inte i mitt liv. Det finns inget där. Om bara min trasiga värdelösa lilla lilla hjärna kunde fatta det så kunde jag kanske sluta vakna mitt i natten med bara en enda människa som fyller upp varenda kubikcentimeter utav mitt medvetande. Så kanske jag skulle slippa kämpa kämpa kämpa för att tränga bort det onda och slussa in lite fint, det finns fina människor i mitt liv, fina kvinnor, andra kvinnor jag kan längta efter. Att det ska vara så svårt. Att vara allena och fullständigt fri, som Snusmumriken sjöng:

”Men timmarna försvinner och skymningen blir lång
och jag kan inte finna en enda liten sång
som handlar om förväntan och om vårmelankoli
och om en som går allena och är fullständigt fri”

...och nu är jag officiellt sjukskriven. Min far påpekade häromveckan lite försiktigt att om jag mår så dåligt att jag inte kan jobba, då kanske jag ska sjukskriva mig. Tanken hade inte ens slagit mig. Visst, jag har inte kunnat jobba ordentligt på lång tid nu. Men som egenföretagare så vänjer man sig snabbt av med tankar på sociala skyddsnät och sådant. Jobbar man inte så får man inga pengar, rätt åt dig din late fan, ha-ha. Debitera eller dö. Fakturera eller flytta. Och man läser om att en femtedel av sveriges arbetsföra befolkning är sjukskriven och att det kostar miljarders miljarders och fan, jag vill inte vara en del av samhällets belastning, jag vill göra affärer, jag vill betala skatt, jag vill uträtta något, jag vill hjälpa folk att bygga möjligheter ...

Till Visbys medeltidsvecka i år så hade vi tänkt att sy oss en paviljong. Okej, det har vi tänkt varenda sommar i många år nu, men ändå har vi kommit där med våra fula nylontält, och våra campinggrannar (som är ungefär samma varje år, seriösa typer) tittar förstående på oss och säger ”jaha, ja, ni har inte riktigt fått klart paviljongen än ser vi, men ni brukar ju bjuda på god whisky så vi kan vara kompisar ändå” (en sommar gjorde vi troligen av med typ ett par tusen kronor bara på whisky). Så om någon har bra tips på mönster, instruktioner, tyger eller rent av råkar ha en färdig liggandes i en källare någonstans till salu för ett billigt pris.