1082951400000
I’m a twentysomething. so what have I done?
Inom reklambranschen har de ofta problem med oss twentysomethings. Vi tycker om att spendera, och pengarna vi spenderar är oftare på nöjen än nytta. Men vi är också diversifierade, har inte lämnat så mycket spår efter oss, och ändrar oss ofta. Därför spenderas det en hel massa tid i ljusa fräscha designerlokaler i storstädernas reklambyråer för att klura ut vilka vi egentligen är, vad vi vill, och hur sjutton de ska lura av oss våra pengar. Som om ens vi själva skulle veta det.

I den begynnande åldersnojans tecken så låg jag och funderade på det faktum att jag snart tagit mig igenom halva min period som twentysomething. Eller, egentligen är det nog oftast åldersgruppen kring 20-27 man avser, så då är jag redan på andra halvan. Och så funderade jag på vad jag åstadkommit, eftersom jag hela tiden får panik så fort jag inser att jag inte kommit hälften så långt som jag tycker att jag borde gjort. Och då har jag ändå gjort en hel del.

Så för att återblicka lite så gör jag här en liten timeline för åren 1997-2002 - 2003 och 2004 låter jag än så länge bli eftersom de ligger så nära i tiden. Och jag kan väl ha blandat ihop årtalen och ordningen lite här och var, men ändå.

Den som har undrat ”vad gjorde egentligen Rasmus när han var mellan 17 och 23 år gammal?”, här kommer nu svaren!

1997: Börjar jobba på Moving Pictures, en webbyrå i Stockholm. Har någon naiv idé om att plugga klart gymnasiet på halvtid och jobba resten av tiden. Flyttar ihop med flickvännen Linh i en lägenhet på Hemgården i Katrineholm. Ganska snart inser jag att jag inte lyckas både plugga och jobba samtidigt, så gymnasieavhoppet blir ett faktum. På Moving Pictures har jag arbetsuppgifter som varierer mellan att programmera konstiga utbildningsprogram till att lära uppkäftiga sjuttonåringar och blyga medelålders kvinnor att programmera Java och Perl.

1998: Förlovar mig med Linh. Tisdagar spenderas ofta på krogen Musslan i Vasastan tillsammans med jobbarkompisarna (något som Linh avskyr, eftersom jag sover över i Stockholm de kvällarna). Leila K häller en hel stor stark över mig då hon lite överförfriskad ställer sig upp och dansar i soffan där jag sitter. Min kompis Micke försöker ragga upp Cardigans-Nina, misslyckas kapitalt. Börjar jobba på den nystartade konsultbyrån Halogen, med lokaler på Karlbergsvägen, som anställd nummer 14.

1999: Flyttar till Stockholm, en tvåa på Lappis delad med nämnda fästmö. Under sommaren tillbringar vi en månad i Ho Chi Minh-staden, Vietnam, där vi bor med hennes släkt. Fortfarande min mest minnesvärda resa. Blir inryckt i lumpen, efter många månaders bråkade med Pliktverket om uppskov och andra sätt att slippa. VDn erbjöd sig att köpa in Röda Armén bara de fick behålla mig. Tillbringar en vecka i lumpen där jag får lära mig ta isär och sätta ihop någon slags gevär, sen ledsnar jag och vapenvägrar, blir hemskickad samma dag. Jag fyller 20. Halogen flyttar sina lokaler en våning upp och får adress Tomtebogatan. Röker hasch för första gången.

2000: Blir erbjuden jobb på Spray Labs. Tackar nästan ja, men får plötsligt löneförhöjning på typ 35% och blir övertalad att stanna. Förhållandet med Linh tar slut, inte en dag för tidigt men, naturligtvis, upprivande och omtumlande. Flyttar in i kollektivet ute i Björkhagen - fem twentysomethings i en fyra. Livat värre. Tillbringar många kvällar på krogen Cliff Barnes i Vasastan, där vi blir så mycket stammisar att de börjar vägra att ta emot dricks. Blir bekräftad som stammis då Danne, som är någon slags barchef, bjuder på mjölk och sina hembakta bullar som vi sitter och mumsar på efter stängningsdags. Dessutom blir man inte full på Castro. Pliktverket har placerat mig i vapenfri tjänst hos Räddningstjänsten, som i sin tur placerade mig som VA-tekniker eller något lika inspirerande. Jag vägrar. Räddningstjänsten blir arga och stämmer mig för brott mot totalförsvarsplikten. Jag går på systemet för första gången i mitt liv, ett år efter att jag fyllt tjugo. Halogen ombildas till Halogen Sverige AB, går samman med en strategikonsultbyrå som heter Arkwright och blir plötsligt ett halvstort företag med flera hundra anställda och sex kontor i fem länder. 

2001: Arbeterar med att resa runt och installera nya prylar på jobbets Europakontor. Kontraktet på lägenheten i Björkhagen går ut, kollektivet splittas, och jag flyttar in i en trea på Roslagsgatan i Sibiren. Nästan Östermalmsbo! 6000 kronor i hyra svider duktigt i plånboken, och kontraktet sträcker sig bara 6 eller 7 månader. Mycket tid tillbringas på krogarna Anchor, Storstad och Norra Brunn. Delar lägenheten med min bror och tidvis lite andra människor, och när kontraktet tar slut så flyttar jag ut till en kompis lägenhet i Sundbyberg. Under året så jobbar jag till och från i Hamburg, Paris, Oslo och London, förutom Stockholm då. Vänjer mig vid hotell och att äta ensam på dyra restauranger. Begår brott mot Frankrikes lagar om införsel av strategiska vapen då jag bär en dator genom tullen med illegal programvara. I Paris har hotellet gett bort mitt rum så istället får jag bo på Le Meridien Montparnånting eller nåt sånt, ett av de tjusigaste hotellen i stan. Men även ett sådant hotell har sunkrum, fick jag reda på. Jag fick bo i ett pyttelitet hotellrum vägg i vägg med hissmaskinrummet. 4000 franc tog de för en natts övernattning där. Under Parisvistelse nummer två eller tre så fick jag dansa på bardisken på en liten supermysig krog på Rue de Lappe, och en annan gång beställde jag in helrör med whisky på hippa Buddha Bar. Övertrasserar mitt kreditkort med över 10000 kronor. Halogen avvecklar det ena Stockholmskontoret, ”vårt” kontor i Vasastan, och vi blir flyttade till nya, superdyra lokaler vid Stureplan, med bakväg in till Sturecompagniet och Storehof. I London lyckas jag missa planet hem, får övernatta på ett typiskt ”utanför-Heathrow-hotell” (d.v.s. totalt opersonligt, men hyfsat fräscht och jag gillar grejen med att ha Nescafé och vattenkokare på rummet), och får lära mig den hårda vägen, d.v.s. dagen därpå då jag knappt har några kontanter och ska ta en taxi tillbaks till Heathrow, att England är ett u-land när det gäller kreditkort. Det existerade inte en enda taxi som tog VISA. Dessutom så är deras nummerupplysning ett skämt. Jag lär mig att i både Paris och London så är risken överhängande att delar av barpersonalen är svensk när man trillar in på någon pub. Sollentuna tingsrätt dömer mig till två veckors fängelse för brott mot totalförsvarslagen. Straffet avtjänas med fotboja ( http://dll.nu/boja/ ) och under två veckor kommer jag i tid till jobbet varje dag. Upplever min första längre depression som tvingar mig att vara borta från jobbet en längre tid. Vill flytta från Sundbyberg, eftersom jag inte riktigt står ut med att dela lägenheten. Bestämmer mig för att flytta tillbaks till Katrineholm. Skidsemestrar i Auron, en söt liten by i franska alperna. Upptäcker författaren Karin Fossum. Träffar en underbar tjej (nej, vi blev aldrig tillsammans eller så), Ylva, som jag senare tappar kontakten med. Hon har haft Håkan Nesser som lärare i skolan. Så coolt.

2002: Flyttar till Katrineholm. Återupptäcker hur trist det är att pendla nästan 30 mil om dagen. Inser att jag nästan inte har några kompisar kvar i stan. Börjar lära känna Anna, Julia, Nina, Fia och det där gänget. Efter ett antal deprimerande månader då jag känner mig helt vilse i min barndoms stad så börjar jag hitta vänner igen. Men jag ramlar ner i en ny depression, blir borta från jobbet i sex veckor eller något sådant. Vill göra något drastiskt. Säger upp mig från jobbet, startar egen firma. Ungefär samtidigt som min uppsägningstid går ut går min arbetsgivare i konkurs, vilket gör att jag får några tusenlappar extra i slutlön tack vare den statliga lönegarantin. Får mitt första frilansuppdrag som programmerare utav onlinespelsystem för Expedition: Robinson 2002. De två veckorna innan första programmet sänds på TV sitter jag och kollegorna i princip dygnet runt i SVT Webbs lokaler. Har sex för första gången på över 18 månader (oj, nu blev jag lite för personlig).  Får uppleva hur det känns att ha över 50000 kronor på kontot.


Det får räcka. God morgon.

(Kunde inte låta bli att fnissa när jag läste en dagbok nyss - i hennes fem senaste dagboksinlägg så var _alla_ meningar utom en avslutade med ett utropstecken. Undantaget var en mening som slutade med dubbla frågetecken. Det fick mig genast att tänka på gestalten Walter Plinger i boken ”Masker” av Terry Pratchett.)