1083721140000
edgar allan poe - alone
i slutet utav Nemi 2-boken finns en Poe-dikt som Lise har tolkat underbart. den är i sig själv en anledning att slänga ut hundratretti pix på boken. men här är texten, även utan Lises illustrationer ett mästerverk:

    From childhood’s hour I have not been
    As others were — I have not seen
    As others saw — I could not bring
    My passions from a common spring —
    From the same source I have not taken
    My sorrow — I could not awaken
    My heart to joy at the same tone —
    And all I lov’d — I lov’d alone —
    Then — in my childhood — in the dawn
    Of a most stormy life — was drawn
    From ev’ry depth of good and ill
    The mystery which binds me still —
    From the torrent, or the fountain —
    From the red cliff of the mountain —
    From the sun that ’round me roll’d
    In its autumn tint of gold —
    From the lightning in the sky
    As it pass’d me flying by —
    From the thunder, and the storm —
    And the cloud that took the form
    (When the rest of Heaven was blue)
    Of a demon in my view —

                                        E. A. Poe 
( http://www.eapoe.org/works/poems/alonea.htm )


[tidigare inatt]
jag behöver inspiration.

inspiration för att hitta en anledning att stiga upp
inspiration för att hitta viljan att betala räkningarna
inspiration för att börja reda upp mitt liv
inspiration för att lära mig sluta älta
inspiration för att sluta ätas upp inifrån utav ångest
inspiration för att göra saker jag tycker om
inspiration till att börja se det vackra i allting.

Egentligen hade jag bara tänkt skriva att jag ville ha inspiration till att rita lite. Det behöver jag också.

Det sägs att lidande skapar konst. Visst är det skönt att fokusera sig på något kreativt när omvärlden och verkligheten krossar hjärnan inifrån. Visst kan det bli en drog, en jakt på endorfin i den svarta vardagen som man hatar. Men det är sällan man orkar, förstås. På två månader kanske man har två dagar utav kreativitet. Resten är mörker och elände.

Jag... vet inte om det är meningsfullt att säga något mer just nu. Eller, vad är meningsfullt, egentligen? För tillfället så är en cigarett ganska meningsfull för mig. I all sin meningslöshet.

Jag har aldrig provat heroin själv, men utav de berättelser jag hört från föredetta heroinister så förstår jag att det är en drog som skulle kunna fälla mig. Det handlar inte om lyckorus eller berusning. Det handlar om att stänga av allting, försätta sig i en tom och behaglig värld där det inte får plats mer än en tanke åt gången, och ingenting spelar någon roll. Precis det som den deprimerade söker när hon tänker på att ta livet av sig. Det är inget man gör för att man vill dö, det handlar om att man vill bli av med smärtan, man vill uppnå ett tillstånd av känslolöshet, eftersom känslor är av ondo. Känslor är något som får hjärnan att banka och öronen att susa och gråten att trilla fram. Det är ont och skall med ont fördrivas. Ett rakblad eller en pistolmynning eller en sil med horse. Big difference.

En gammal kollega dök upp i TV-rutan idag. Man blir alltid lika förvånad av att se någon man känner. Han råkade tydligen vara i NK-hallen när de frågade folk vad de tyckte om årets första potatis som gick för över tusenlappen kilot. Han tyckte att han fick nöja sig med gammal hederlig bintje ett tag till. Men Johan då, jag som trodde du var en riktig gourmet? Men han är en trevlig människa. Han var alltid en uppmuntrande och glad ledare på jobbet.