1085023560000
knark i stora lass
Jag har länge tänkt skriva en lite längre text om droger. Det var det jag började med häromdagen, men ångrade mig när jag insåg att jag var på väg att ta en lite väl drogliberal ton.

Mina största bekymmer är: vad vet man om droger idag? Ung, glad svensk, vad har du fått lära dig? Vad fick jag lära mig? Och varför? Och inte minst, vad vet egentligen politikerna om den moderna drogpolitiken; de som ska fatta besluten och utforma  riktlinjer för den propaganda som våra unga ska bli itutade i lagom ålder?

Jag har ett par svaga minnen av några lektioner i högstadiet. En gång kom det ett par poliser och skulle prata om droger. Jag  minns i princip ingenting av vad de sa, men de hade ett haschblock med sig som man fick känna på. Och så eldade de lite på det så att man skulle lära sig känna igen doften. Ingen information fastnade i mitt huvud. Inte ens doften kom jag ihåg, och det skulle dröja ganska många år innan jag fick chansen att uppleva den igen. En annan gång kom det en före detta missbrukare och berättade om sina öden och äventyr. Det var en sliten man, hård åtgången utav många års tungt missbruk. Det var ju lite avskräckande. Men han såg knappast värre ut än en illa åtgången alkoholist. Och inte heller något utav hans tal fastnade i mitt huvud. Jag tror knappast att vare sig han eller poliserna talade om de kemiska processerna som olika droger kan sätta igång i hjärnan, för det skulle ha fått mig intresserad (nörd som jag är).

Hasch, amfetamin, kokain och heroin fick man höra skräckhistorier om. Det om hasch viftade man ju snabbt undan som skräckpropaganda, men med de övriga drogerna visste man inte riktigt säkert, eftersom ingen berättade om hur det kändes egentligen, och vad som egentligen pågick i en påtänd hjärna. Det man fick höra var att den ena drogen leder till den andra, och allihopa är lika jävliga. Och blodiga, snuskiga överdoser som man dog av. Man hörde lite löst om andra droger, speed, LSD, crack. LSD var något konstigt från sextiotalet som ingen riktigt ville tala om. 

Oavsett om en drog är legal eller inte så kommer folk att vilja prova den, givet att effekten är tillräckligt ”bra”. Är det då inte vår rätt att själva kunna göra en riskbedömning efter bästa förmåga? Jag kände mig grymt lurad när jag för första gången på allvar försökte gräva i mitt skolminne vad jag egentligen visste om droger, för att kunna fatta ett informerat beslut. Där fanns ingenting. Min tröskel till de klassiska tunga drogerna var, och är, extremt hög. Men dessa droger är knappast vad man konfronteras med när man börjar botanisera i det lite färggrannare utelivet i städerna. Visst, gå på Stureplanskrogarna och det är väl mest kokain man ser spåren av. Men rör dig i de mer trivsamma miljöerna och du står helt plötsligt inför en mängd konstiga substanser som din mamma aldrig varnade för. Ecstasy har ju fått rejäl slagkraft, av någon anledning, som partydrog bland ungdomar. Men utöver Ecstasy (eller MDMA) så finns 2C-E, 2C-B, PCP, meskalin, en mängd psylocybiska (eller vad det heter) svampar, DMT, GHB, Meth... listan är oändlig. Och du upptäcker att de som använder en del av dessa är helt vanliga människor. Inte bara vanliga människor, utan många av dem är framgångsrika, intelligenta och helt enkelt väldigt välbehållna. 

Du får höra om den utbildade sjuksköterskan som droppat E i många år. Datakonsulten som minst någon gång i månaden tillbringar en helg i sällskap med kompisar, musik och 2C-B. Revisorn som titt som tätt freebejsar (nå, eller vad man nu gör med det ;-P) meskalin tillsammans med sina polare och tillbringar en hel natt med att fnittra sig gröna.

Man upptäcker snart att det moderna drogbruket är extremt långt från de skräckbilder man blivit uppvuxen med. Man kan träffa en jobbarpolare som glatt berättar att i lördags så dansade små gröna figurer på hans vardagsrumsbord och justja, så talade 
han med Gud en sväng också, trevlig snubbe det där, och på måndagen står han där på kontoret, frisk, kry och alldeles icke-knarkig och skrattar åt de roliga hallucinationerna han upplevde. Man frågas sig vad som gick snett, varför berättade ingen det här för mig, var är haken?

Man slå upp ”hallucinogener” i NationalEncyklopedin och få reda på att ”hallucinogener ger sällan beroende, men psykiska komplikationer som återtrippar, depressioner och psykoser är vanliga”. Sen träffar man killen som svalt 2C-B typ femhundra gånger och alltid är glad, munter, båda fötterna på jorden och verkar väldigt fjärran från återtrippar, depressioner och psykoser.

När man frågar runt inser man snart att de enda som kan ge ett vettigt, eller åtminstone någorlunda trovärdigt och upplyst, svar om drogernas effekter är brukarna själva. Go figure. Men man blir snabbt överraskad av deras kunskaper i signalsubstanser/transmittorsubstanser, serotonin/tryptofan, receptorer, och allt vad som rör sig i hjärnan när du stoppar in konstigheter i den. Jag har aldrig varit med om att någon frågat ”vill du prova?” eller ”ska du inte ta en tablett?”, trots att jag umgåtts i kretsar där drogbruket tidvis varit mer vanligt än ovanligt. När jag frågat om bieffekter har jag fått ärliga svar om hur vissa droger kan rubba balansen i vissa signalsubstanser, eller upptagningen av dem, om man tar dem ofta, och det kan leda till depressioner och ångest. Sen har man ibland sett och hört om trista dagen-efter-effekter (och dagen-efter-dagen-efter), som återkommande paranoia och enklare synrubbningar, men de är få och de som håller i sig länge (kanske två dagar) verkar alltid vara resultatet utav överdosering utav ett eller annat slag (nojjig kan man ju bli bara av att röka lite för många jointar).

Sen dyker man in på nätet för att leta reda på information. Som väntat så är det näst intill omöjligt att hitta opartisk, neutral information, utan propaganda. De som verkar vara mest realistiska brukar vara droganammare som Erowid (www.erowid.org), men de har ju, föga överraskande, inställningen att ”prova dig fram”, även om de är noga att poängtera att man ska veta vad man tar och noga kontrollera doser och effekter i förhand. Man hittar en och annan informationssajt som är uppsatt utav mer vanliga, moderna, drogbrukare, som på ett eller annat sätt bränt sig eller råkat illa ut som en direkt följd av sitt bruk. Ingen av dessa verkar vara särskilt propagandainriktad, utan tonen är snarare ”vill du prova, så gör det försiktigt och upplyst”. En klass av dessa är sajter som handlar om HPPD - Hallucinogen Persisting Perception Disorder - som är en skada som kan uppstå vid användning utav vissa sorters hallucinogener, och yttrar sig i att varierande fragment utav de synrubbningar som utgör drogupplevelsen kvarstår eller återkommer tidvis i form av visuella ”flashbacks” (men inte ”riktiga” flashbacks, d.v.s. drogupplevelsen kommer inte tillbaks och personen som upplever det är i sina sinnes fulla bruk när det inträffar och kan således avgöra att det inte är ”på riktigt”). Men i vanlig ordning är det svårt att hitta någon medicinsk information som känns trovärdig. Och som vanligt är droganammarna, som Erowid, en väldigt stor källa till information. For the record: den bästa icke-vinklade informationen jag hittat om just HPPD är nog http://www.hppdonline.com/ (men läs Erowids HPPD-sidor också om du är intresserad).

Antidrog-organisationerna förklarar gärna färgstarkt vad som händer med drogmissbrukare, men glömmer att berätta att 99% (det är ren gissning) av dagens drogbrukare aldrig fastnar i ett ”missbruk” värt namnet (jag definierar missbruk som något som A) förändrar ens personlighet permanent och/eller B) förhindrar en att fungera socialt och yrkesmässigt i samhället).

Vissa kategorier utav drogbrukare, som ofta använder ”tyngre” psykadeliska droger som 2C-E, är sällanbrukare och gör det kanske någon gång i kvartalet. Det förklaras ofta med att trippen är så pass intensiv att även om den är behaglig, så är den väldigt omtumlande, lite som en berg-och-dalbana fast i flera timmar (och med mycket roligare färger och ett antal intensiva diskussioner med din egen för stunden felkopplade hjärna). Och det förstår man ju att man inte orkar med varenda dag eller helg.

Om en sjuttonåring blir erbjuden någon av alla dessa nya droger, har han eller hon en rimlig chans att fatta ett rationellt beslut? Har du? Jag? Vi har blivit uppfostrade att sky droger på nästan enbart känslomässiga grunder, i värsta Clockwork Orange-anda har man försökt knyta känslor snarare än sunt förnuft bakom drogupplysningen (och när det gäller de moderna kemiska drogerna så har man hoppats på att dessa ska klumpas ihop med ”dödsknarket” vi hört talas om). Vad värre är, många utav dagens ”moderna” droger är ofta väldigt lättillgängliga när det gäller själva konsumtionen. De kommer som små piller eller kapslar eller kanske en lapp som du kan doppa i din tekopp för en färggrann upplevelse. Inga kanyler, inget rökande. 

Rent och fint och kemiskt, som i en liten ask.

Och när fullt friska, intelligenta vänner inte upplever några besvär i närheten utav knarkpropagandan, är inte risken överhängande att den slår bakut; att man helt sonika konstaterar att allt det man fått lära sig mer eller mindre var känslogrundat struntprat? Och gör då inte bristen på beslutsunderlag, och den stora andelen känsloladdad propaganda, att den känslomässiga reaktionen blir att man vill prova snarare än att man vill avstå?