1085768880000
är det inte lite mycket kuk idag?
Jag blir generad av blotta åsynen av min egen rubrik, men efter att ha läst igenom tre dagböcker i streck som avhandlat eller berört kukar så kunde jag inte låta bli.

Satchel har tröttnat på Lunaroffentligheten och skriver hemlig dagbok. Sorg.

Jag drömde en absurd mardröm inatt, en liten pojke blev överkörd av ett tåg. Jag har drömt om tågdödade människor många gånger förut. Jag borde kanske börja bli orolig. Men nej, mitt liv som ingenting rullar vidare. Jag stirrar ut i ingentinget och vill så gärna vara en del av det, vill så gärna vara en isolerad enhet, vill bara att ingenting jag gör ska påverka någon, eftersom allt jag gör bara förstör för alla andra, jag hatar att folk berörs utav mig, jag är livrädd för att människor bryr sig om mig, och jag fullständigt fasar för den dagen någon skulle bli beroende av mig.

Och ändå, så vill jag ingenting hellre. Naturligtvis. 

”No man is an island”, som han sa, vem det nu var, men alla drömmer väl någon gång om att kunna vara en ö, en isolerad själ, ett väsen utan kopplingar till verkligheten. Eller är det bara jag?

själ (grek. psyché, därav psykologi), den antagna bäraren av människans medvetande, förnuft och vilja, uppfattad som mer eller mindre självständig i förhållande till kroppen, en subsistent enhet som tänker, varseblir, drömmer etc. (NE.se)

Ha, om man ändå hade förnuft och vilja. Om inte själen blott vore en avgrund vari man kastar allt skräp som kommer på en så att man aldrig igen kan förmå sig skåda sig själv utan att drabbas av insikten om sin egen värdelöshet.

(Det var faktiskt inte meningen att använda ordet ”blott” där, det låter ju sjukt pretentiöst, men det är väl sådan jag är. Blått är blott flott, sade den flådda flagande flåbusen.)

Varje gång jag hamnar i den svarta sinnesstämningen så försöker jag tvinga fram den vackra, det lyckliga i livet. Det blir naturligtvis bara ömkligt för tillfället, men det ger mig åtminstone någon slags hopp, eftersom jag vet att vissa stunder i livet har saker och ting inte varit dödligt hopplösa, vissa stunder har man älskat och blivit älskad och vissa stunder har man sett med framtidstro på sig själv. Vissa stunder har man trott att man kunnat något och att man kanske rentav var en tillgång för någon. Vissa stunder har man gått rakryggad genom stan med ett spontant leende på läpparna, istället för att skamset stirra på marken i hopp om att inte råka få ögonkontakt med någon i onödan.

Men nog känns det långt bort ibland. När jag varje dag innan jag somnat, framför mig bakom mina slutna ögon, sett bilden av en revolver tryckt mot min tinning, och önskat att den kunde fyras av.