1085885040000 fåglarna sjunger för mig och soluppgången kommer för att ledsaga mig i säng. Det ligger en lätt dimma mellan mig och träden på kullen utanför. Du kan sluta läsa här om du inte råkar ha en fallenhet för nerderier. Precis som jag gör när mina vänner börjar prata om segling eller något annat TRÅKIGT så får du stänga av och göra något roligare istället. En RFC är en RFC är en RFC. Jag har idag läst RFC 2045-2046, RFC 822, RFC 2392, RFC 2557 och RFC 2387. Jag sa ju att du skulle sluta läsa. Jag har även läst (om) delar utav Java Language Specification eftersom jag blir nervös varje gång jag deklarerar en lokal variabel med nyckelordet ”final”. RFC 1459 var nog den första RFC jag läste, det är det dokument som specificerar IRC-protokollet. Jag implementerade min första IRC-klient sommaren 1996, på en 386 utan Internetuppkoppling, med enbart en utskriven kopia utav RFC 1459 till hjälp - ah, jag var så duktig att det brändes när du tog på mig. Eller envis. Those were the days. Jag använder den IRC-klienten fortfarance. Ungefär ett år senare skrev jag en till IRC-klient, som fick namnet SPRIT. Det var under vad som skulle bli mina sista månader i gymnasiet. Jag gick en Javaprogrammeringskurs. Jag var sällan närvarande på lektionerna, gjorde några uppgifter då och då. Jag bad läraren om att få skriva av kursen på förhand, och vi kom överens om att jag skulle göra ett slutarbete för att visa vad jag kunde, så att han kunde ge mig ett betyg. Sagt och gjort, jag skrev en till IRC klient, SPRIT 2. Det var ju bara det att min lärare inte trodde på att jag skrivit den. Trist mos. Senare sålde jag rättigheterna till den till min arbetsgivare för en spottstyver. Det var groteskt ful programmering rakt igenom (jag hade inte riktigt fattat objektorienteringskonceptet ännu - ungefär alla variabler var ”public static”), men well, den fungerade väl, antar jag. Vi använde den som chatprogramvara i distansutbildningarna vi höll. Men därefter måste jag läst hundratals RFC-dokument. Det är en värld man kan trivas i. Allting väl definierat i logiska block och uttryckt i kristallklar BNF (nå, i bästa fall i alla fall). Ingenting lämnat åt slumpen. Hundratals hetsiga ingenjörer som tillbringat otaliga hundratals timmar med komma överens om något som deras respektive arbetsgivare helst skulle vilja bestämma helt och hållet, men inser att de inte klarar av de på egen hand. Därför måste man standardisera och kompromissa och utan tvetydigheter specificera allting ned i sista detalj. RFC står för ”Request For Comments” och är per definition ett dokument som lämnas ut till Internet som helhet för granskning och debatt, men ofta blir en RFC i slutändan en officiell ”standard”, som beskriver hur någonting ska fungera eller se ut. Det är RFCer som bygger hela Internet. Allt ifrån hur ditt email skall omvandlas till data som mottagarens dator kan förstå och hur det ska färdas, och hur det ska visas, till hur ditt användarnamn och lösenord på Lunarstorm ska skickas till deras servrar när du skrivit in dem, till hur din Internetleverantör automatiskt förhandlar med andra Internetleverantörer var den ska skicka varenda litet tecken för att det ska komma fram till sin destination. Någon miljard elektroniska manicker kan, tack vare en mängd RFC-dokument, kommunicera med varandra och låta mig skriva helt meningslösa anekdoter på Internet för alla att förundras och förfäras över. Det finns ingenting på Internet som inte berörs av en RFC. Internet Engineering Task Force, IETF och Internet Assigned Numbers Authority, IANA, är två utav huvudorganisationerna bakom. Hyperteknokratiska, hyperrationella (nåja...), och förvånandsvärt motståndskraftiga mot storföretagens glupska käftar. Alltsedan Steve Crocker skapade Request For Comments, och Jonathan B. Postel blev dess ”redaktör”, så har de arbetat akademiskt och sakligt med att skapa något som är större än något vi egentligen fattar. Ett gigantiskt nätverk med oändliga möjligheter. Jag vet att jag låter som Jonas Birgersson i värsta Framfab-hysterin, men ändå. (Jonathan B. Postel dog fredagen 16 oktober 1998, till hela Internets stora sorg.) Lite som Björn Eriksson, mer känd som ber@sunet, som själv styrde hela den svenska .SE-domänen med järnhand under många år (om jag inte minns fel var det han själv som ansökte om den svenska toppdomänen .SE, och den stod under länge i hans eget namn). Björn fastställde benhårda regler när det gällde utformningen utav svenska domännamn för att det inte skulle bli någon kalabalik som i USA och andra länder, där vem som helst kunde registrera vad som helst. Han nekade självaste Rosenbad att registrera domänen ”Sverige.se” på grunden att de, egentligen, inte hade en organisation med det namnet. Med tiden var han förstås tvungen att lämna ifrån sig ansvaret för svensk domänhantering - en man klarar bara så mycket - och numera drivs det hela utav företaget NIC-SE på uppdrag av II-stiftelsen (med delar av drift utlagt på KTH-NOC, tror jag). Jag hade egentligen inget särskilt att säga. Förutom att man ibland blir överväldigad när man sitter och bläddrar i Internets gigantiska dokumentation och inser att alltihop faktiskt funkar. Det håller ihop. Tack vare de många människor som likt Jon Postel och Björn Eriksson, som Dave Crocker sade i en Postel-memorial, ”changing the world, quietly”. De tar sitt kall, gör det bra, och gör inte mycket mer väsen av sig än nödvändigt. Att åta sig en roll som den Postel hade innebär mest skit och massor utav uppmärksamhet från irriterande tekniknördar (och storföretag) som alla tror att de har rätt. Postel var troligen världens blygsammaste världsförändrare. Dave Crocker sade det bättre: ”There is no glory in doing administration and operations. Quite the opposite. People notice when it is done badly but rarely offer praise when it is done well. People in administrative positions often become petty bureaucrats. Since there is so little reward in the job, they artificially make it a base of power to increase their sense of self-importance. So it has confused some who heard Jon referred to as the Internet numbers ’czar’. They did not realize that the community imparted the title to Jon out of affection and deep appreciation for his having brought order to essential infrastructure services. In particular the community used that term in full knowledge that Jon took his position as a trust, rather than as an opportunity for personal power. We always knew that his views came from legitimate beliefs and we never had to worry that he was somehow considering political or personal advantage. We might not agree with him, but we always knew he was driven first by a concern that the right thing be done.” http://www.postel.org/remembrances/crocker-story.html Slut på dagens lektion i Internethistoria. Snart är det dags att klippa gräset.