1086494880000
lycka.
Jag kom hem idag. För första gången på flera veckor var jag hemma i min egen lägenhet. Det hem som är mitt, mitt och bara mitt och ingen annans och där bara jag bestämmer precis allting, och ingen kan någonsin säga åt mig att jag ska lägga tandborsten på något annat ställe än där jag lagt den, därför att jag mitt hem är mitt hem och ingen kan inkräkta på det.

Jag har försummat det. Jag har helt klart försummat min möjlighet att leva i mitt eget bo, jag har inte förstått hur viktigt det är. Jag har gottat mig i lyxen i att bli omhändertagen utav min far, troligen den snällaste människan i hela världen, och inte förstått att det skönaste hemmet är mitt eget hem. Där min gamla Tandy 200-dator utgör en inredningsdetalj i min svartmålande bokhylla jag haft sedan jag var tretton år gammal. Där jag har skrikande turkosa väggar som ingen trivs med men som är mina, mina mina, och där jag har ett fotografi av min brorson Walter där han bara ser sådär fin och perfekt ut, precis så som en femårig brorson ska se ut, där han står i bokhyllan och blickar ut över min galet fula lägenhet som för att säga ”den duger”, och ”du duger”, och där jag precis bredvid min arbetsplats, där jag skriver detta, har ett fotografi av min storebror, ett foto som jag har tagit, där han gör ett litet stunt och lyfter sig upp från en vägskylt och liksom ser ut som om han håller på att blåsa bort, och där jag har den lilla nallebjörnen vid datorn som var en gemensam present från alla tjejer i min gamla gymnasieklass, och där jag har mina Queen-skivor och två årgångar utav Stockholms Fria Tidning i min bokhyllla, och där jag har ett halvårs upplaga utav The New Yorker, och där min gamla trasiga digitalkamera ligger i ett hörn och drar sin sista suck, som om den fortfande önskade att den hade något att komma med.

Allt detta är mitt hem. Allt detta är något jag måste lära mig att uppskatta. Jag får inte falla in i bekvämligheten i att låta någon annan sköta mitt liv. Eller snarare, någon annan får gärna sköta vad som helst, bara jag har mitt eget Hemma, Min Egen Lägenhet, det som är mitt riktiga hem, där jag och bara jag bestämmer precis allting.

Jag älskar det, och det kanske beror på att en kvinna (hej) gav mig en bekräftelse ikväll, som jag antagligen behövde. Det var underbart att få känna sig omtyckt för en gångs skull, att få en konkret, fysiskt bekräftelse på att man inte bara är ett stycke avskräde som alla vill bli av med. Det är inte så att jag försöker göra det till något som _behövs_, eller som något som jag förtjänar, jag är bara helt galet tacksam över att jag kan få bli bekräftad ibland. Även lilla, jag, som egenligen bara är en liten pavrel och inte vet någonting.

Tack. Jag menar det.

”okej, jag har druckit en del vin, men jag vet vad jag säger.”

(...och nu har jag suttit här i en timme och läst igenom diskussionsgrupper och allt vad det är nu är man följer på Internet, och som avslutning presenterar min MP3-spelare låten ”Jag kanske har tappat greppet” med Pluxus. Den är så vacker att man nästan kan gråta.)