1087396320000
konstiga saker.
Natten till igår, då jag skulle gå och lägga mig efter att ha skyfflat bokföringspapper i många många timmar, så började verkligheten skeva till sig. Hör här: när jag skulle ta ut linserna så började jag med fel lins! Högerlinsen, alltså, när jag alltid börjar med vänsterlinsen annars. Inte nog med det, jag lägger högerlinsen i vänsterlinsens fodral, men sätter högerlinslocket, det gröna med ett stort R så att man ska slippa tänka, på. Total förvirring, alltså. Sedan skulle jag borsta tänderna (också det är fel, eftersom jag brukar borsta tänderna först, och sedan ta hand om linserna), så tog jag fram tandkräm och tandborste och började med att skölja tandkrämstuben under vatten innan jag insåg att allt var fel. Klockan var mycket och jag gick och lade mig. Trots att jag var tröttare än tröttast så lyckades jag inte somna förrän tidig morgon, och den lilla sömn jag fick blev ständigt avbruten av att min papp, umm, jag menar revisor, ringde hela tiden och ställde krångliga frågor om min bokföring.

Det gick dock bra, jag åkte in till stan för att avsluta det sista pappersarbetet, träffade Klara som var sommarvacker som sprungen direkt ur en Pripps Blå-reklam. När min revisor trollat bort en restskatt på 27000 (nåja, skjutit upp, i alla fall) och jag skrivit på deklarationsblanketten, så var det jobbiga över, och jag blev lite sugen på att gå ner och göra Klara och Fia sällskap på Djulö, men en trekvartspromenad var jag väl inte sådär jättesugen på. Jag blev lite konfunderad över att jag tillbringat hela försommaren med en minuts promenad från sjön, och jag har bara badat en gång (på natten, vi var onyktra, men månen, åh månen var den vackraste måne jag sett på hundra år, vi stod i vattnet och följde månnedgången, den var stor och gul och allt var så romantiskt (förutom att det inte var någon romantik inblandat, utan bara kallt jäkla vatten och en stor gul måne, då)), och det verkar ju onödigt att promenera i en halv evighet för att komma till vattnet när man har en sjö så nära att man nästan kan ramla i från altanen.

Istället för K-holms legendariska Djulö Beach blev det således Rasmus Vardagsrum som fick härbärga mig under kvällen. Där satte jag på Vänner säsong ett och skrattade mig blå (jag tänkte ringa dig, Anna, men jag var för lat... förlåt!). I typ fyra timmar, med lite avbrott för surf och mat och chat. Sedan mötte jag upp med min revisor, umm, nej, nu var han pappa igen, som satt på Picasso och precis hade avslutat deras årliga ”After Tax”-middag, med vilken de (revisorerna) firade att de sista deklarationerna var inne.

OKOK, det hela kanske inte verkar så konstigt. Men det är lugnt. Jag kommer till det precis nu.

Idag, när jag blev väckt av telefonen, så hade jag bara en tanke i huvudet: ”bada”. Jag misstänker starkt att Klara och Fia planterade den i mig när de kom för att hämta sin sprit igår, men det var hur som helst ingen idé att göra motstånd.Så jag kravlade mig upp ur sängen, tittade upp genom takfönstret för att försäkra mig om att det åtminstone var sol ute, och stapplade sedan ner, för att där upptäcka att det var femton grader och blåsigt ute. Jag blir lite misstänksam till hela projektet men inser också att med misstänksamhet kommer man ingen vart så jag struntar glatt i det och springer ner till vattnet och badar mig pigg. Och är troligen nära att dö av köldchock eller något sådant, men illa tufft var det. Hästarna stirrade förvånat på mig både på vägen ner och på vägen upp igen (det var väl typ tre minuters mellanrum).

Hade det inte blåst så mycket ute så hade jag säkert fortsatt äventyret med att göra något hel-crazy som att lägga mig och sola på bryggan.