1088463060000
pfuiiiiiitsss
...säger min stol när jag sänker den.

Och alldeles nyss satte jag i mig den, och noterade att den var väldigt högt upphissad. Så jag tar rutinmässigt tag i spaken på undersidan och drar till för att stolen skall sänkas. Här är det väldigt viktigt att inse den väldigt särskilda sinnesstämning jag försätter mig i samma sekund som jag drar i spaken. Det är en total förväntan och avslappning inför känslan av att höra ett pfuiiiitssss och sedan mjukt glida nedåt en decimeter. Döm således om min förvåning när jag gör detta och inget händer. Inte ett knyst. Mitt huvud tycker att det ska ramla nedåt men stannar kvar på exakt samma position. Förvirringen är total, och jag känner mig grymt lurad på sänka-kontorsstol-sensationen som jag varit så inställd på.

Magin är borta, och när jag rycker i spaken en andra gång, och allting fungerar som det ska, så är det inte alls samma grej. Ingen sensation. Ingen spänning. Ingen vardagslycka i att få pfuitsa ner en decimeter.

Sorgmodigt får jag acceptera nederlaget och inse att man inte kan få den där kicken varje gång. Hur jag ska kunna kompensera bortfallet vet jag inte.