1089919500000
det gör faktiskt ont
jag har inte förmått mig att göra något alls idag.

sitter och småpillar vid datorn med mina hobbyprojekt.

men tankarna fladdrar och jag vet inte hur jag ska hantera någonting.

jag är ledsen och att dricka sprit igår var i och för sig trevligt, men bakis är inget trevligt tillstånd när man har känslor som skriker om att få komma ut, som gapar och slåss inne i huvudet, som bankar och ger en klumpar i halsen och ont i magen

fan fan fan fan.

Jag sträcker mig efter luren för att skicka ett sms till henne eller ringa eller vad som helst när jag inser att jag inte får göra det. Jag drar igång Pejl för att se om hon är online innan jag inser att jag inte vill veta det. Eller att jag inte borde vilja veta det.

usch. jävlar. fan. skärp dig. skärp mig. det här är inte rätt åt mig, men det känns så. jag borde sett det komma. ljuset i slutet på tunneln var i själva verket ett X2000 med mig i sikte. splat.

....

jag förstår inte. inte egentligen. fanns inte känslorna där? inbillade jag mig allt? kändes det inte äkta?

det kändes äkta för mig. jag vill ha tillbaks det. jag är, för att tala klarspråk, förkrossad.

igen.

jag vill känna hennes hår mellan mina fingrar, jag vill smeka henne över axeln, jag vill känna hennes doft, jag vill...


”i’ve hidden a note
it’s pressed between pages that you’ve marked to find your way back

it says: does he ever get the girl?

but what if the pages stay pressed,
the chapters unfinished,
the story’s to dull to unfold?

does he ever get the girl?

well this basement’s a coffin
I’m buried alive
I’ll die in here just to be safe

’cause you’re gone
I get nothing
’cause you’re off with barely a sigh

I never said good bye”