1092011340000
minnesanteckning och fyllehistoria.
i framtiden ska jag komma ihåg att säga ”ursäkta, jag vill inte prata om det här just nu” när jag är på fest

Jo det där med den stora tunga bänken som kom farande. Scenariot är detta:

Tidpunkt: runt sex-sju på morgonen
Plats: grillen på Norderstrand
Medverkande: Rasmus, Mattias, Lotta (och Ask och Gorm som låg och sov i en skrinda)

Rasmus, Mattias och Lotta sitter och tittar på soluppgången. Det är ganska ljust och vi är trötta och funderar på att gå hem. Mattias och Lotta gör så. Rasmus vill också. Men det går inte. Han lutar sig framåt och rätar på benen på ungefär samma sätt som han hade för sig att man gör när man reser sig upp. Men något var fel, Rasmus faller ihop i en liten hög på marken. Rasmus gör ett nytt försök, den här gången med hjälp av armar: han tar tag i bänken han suttit på och försöker hiva sig upp och samtidigt på nytt räta ut benen men upptäcker strax att det blev något fel i det där med armarna också, det som händer är istället att benen rätar ut sig så att han skjuts fram en bit och då är armarna plötsligt gjorda i något mjukt material för de bara böjs jättekonstigt och då börjar marken och bänken röra sig mot Rasmus i den rasande fart och han faller handlöst och blir liggandes tvärsöver bänken. Plötsligt inser han att vännerna är på väg bort och han kommer på att han kanske ska tala om för dem att han är oförmögen att flytta på sig någon längre bit, bara så att det vet. När han öppnar munnen för att ropa kommer det bara jättekonstiga ord ur munnen. Först säger han ”fsrvp” och blir uppriktigt förvånad över att han inte förstod vad han sa. Han tar sats, och tänker ”hörni, det går inte så bra det här” men säger ”ääuueueuaueueuääääääääscscrrffffp”. Men de fattade i alla fall innebörden och Mattias kom till undsättning, Rasmus försöker säga ”det är lugnt, gå ni, jag klarar mig, jag måste bara få vara en liten hög en stund” men det blir ”aufpscch, eaaajjj ummm gå” och gjorde ett misslyckat försök att sätta sig upp. Rasmus insåg att det nog var lika bra att spy lite eftersom allt annat han tänkte göra uppenbarligen var alldeles för svårt, så det gjorde han i några minuter. Sen satt han på parkbänken och laddade i ytterligare några minuter, och se, sedan gick det plötsligt jättebra att både stå upp och prata.

Anarkist-Lotta bar in barnen i tältet på stadiga armar och sedan gick jag och lade mig och vi levde lyckliga i alla våra dagar.

(haha, när jag läste om sista meningen så insåg jag att det lät som om det var vårat tält och våra barn och att det var där jag gick och lade mig. men så är det alltså inte. bäst att säga det, för säkerhets skull)