1092673140000
tröttsomfanju
Sov i princip ingenting inatt. Låg och grubblade om sådant jag borde göra. Tröttheten var total och jag kände hur hjärnan ville stänga av sig, men det funkade inte alls, tills slut var det morgon, och så småningom sjönk jag in i någon slags dvala. Vid tolvtiden pep telefonen till och jag klev mot bättre vetande upp.

Jag grubblade på om jag skulle skriva det där långa brevet med alla frågor och förklaringar och ursäkter och patetiska försök. Jag kom fram till att jag skulle det, att jag inte skulle må bättre av att låta bli, men att när jag gjort det fick det vara slut, det får vara den sista kraftansträngningen för den här gången. Mer för hennes skull än för min egen. Själv skulle jag kunna skriva ett tiosidors kärleksbrev om dagen. Men det säger å andra sidan kanske lite mer om vilken sorts icke-liv jag lever. Men meningen var också att jag skulle få mig en god natts sömn och ha lite energi till att göra sådant. Jag är nämligen plågsamt medveten om att det brevet jag föresatt mig att skriva kommer att suga musten av mig, jag kommer inte att kunna göra mycket annat den dagen. Jag kan knappast göra det i den dimma jag befinner mig i idag.

Men jag är en jäkel på att jonglera. När ingen ser på.

Jag lyckades stånkades bära ner 20 liter bensin i tung dunk till båten, kopplade på slangen, rodde ut och stod och slet i snöret i några minuter innan motorn puttrade igång och spydde ur sig växthusgaser medan jag nöjd klappade den, lade i växeln och brummade iväg i säkert, hm, 6-7 knop eller så. Det fick bli en liten meditativ tur runt Karlsholmen och tillbaks, det mulnade på och såg ut att börja regna så jag fegade ur lite.

Ny tidtabell, dessutom. Det var den sommaren, det. Men jag ska krama ur varenda soltråle som finns kvar.