1094527560000
den underbara ekonomin.
(Detta är ett långt långt politiskt inlägg. Antagligen gör du bäst i att inte läsa det.)

Såhär är det.

De 400 största inkomsttagarna i USA tjänar lika mycket pengar på ett år som den samlade populationen i Afrikas 20 fattigaste länder. Där bor det 300 miljoner människor. Sedan 1979 har de 5% i USA som tjänar mest haft en ökat inkomst på 81%, och samma period har de 20% som tjänar minst haft en inkomstökning på 3%. Om man istället tittar på tillgångar (”wealth”) så äger de övre tjugo procenten på USAs rikedomslista 83% av det förlovade landets sammantagna tillgångar, emedan de lägre fyrtio procenten äger 0,3%.


Det var bara en liten parentes om det stora landet i väst. Nu över till vårt eget lilla land. I Sverige påstås det att vi har ett stort problem med arbetslösheten. Den är gigantisk. Över var tjugonde arbetsför människa är helt utan jobb och utöver det så är en massa människor försatta i låtsasjobb eller olika arbetsmarknadspolitiska projekt för att ”slussa ut dem till arbetsmarknaden” eller något liknande. Jo, vi har verkligen ett problem med arbetslösheten. Men problemet är inte det folk tror; att det är en massa folk som går omkring och inte får jobb. Kärnan i problemet är att folk tycker att arbetslösheten i sig är ett problem. Det är ett naturligt tyckande eftersom folk som inte jobbar i vårt samhälle kostar en massa pengar. Och folk är som bekant lite nervösa när de måste ge bort sina pengar till folk de inte känner. Även borträknat att de kostar pengar så är de dumma för de drar ju inte in någon skatt till staten och bidrar inte till Välfärden eller för den delen Konsumtionen genom att köpa en massa prylar för pengarna de annars skulle ha tjänat (vilket ju i den moderna liberala ekonomin är välfärldens grundpelare).

Vår arbetslöshet ökar således: sysselsättningen minskar. Från det att bubblan sprack år 2001 så har sysselsättningen minskat sakta men säkert. Färre och färre människar jobbar. Eftersom färre och färre jobbar så är det färre människor i fabriker och affärer och på kontoren som kan producera någonting - och det är dåligt: mindre pengar till ekonomin i stort och mindre skattepengar till välfärden. Åtminstone tycker man det efter att ha applicerat sitt sunda förnuft på det lilla man vet. Here’s the catch: så är det inte. Produktionen minskar inte. Genom att titta på Industriproduktionsindex, till exempel, under samma period som sedan sysselsättningen började dala så ser man att vi producerar mer och mer. Det är svårt att säga exakt nu, men jag skulle gissa att det som kallas för ”industriproduktionen” hos SCB har ökat med åtminstone 7-8% sedan år 2001. 

Alltså: vi har en ökande produktion ställd mot en minskande sysselsättning. Och tänker man efter är det ju inte särskilt märkvärdigt; det följer helt i industrialismen och IT-revolutionens spår. I ett par hundra år har mänskligheten slitit häcken av sig för att ersätta tungt och i många fall farligt eller långsamt arbete med mekanik, fabriker och på senare år robotar och datorer. Vem som helst av oss som gjort något som är tråkigt eller jobbigt skulle gladeligen vilja uppfinna en metod som gjorde det hälften så tråkigt och hälften så jobbigt. Det skulle ju innebära att vi bara behövde arbeta hälften så mycket. Eller?

Det är just häri problemet ligger. Vi har ett samhälle som strävar efter arbetsminimering och effektivisering. Samtidigt så vill inte samma samhälle inse konsekvenserna utav detta strävande: nämligen att folk inte behöver jobba lika mycket för att åstadkomma samma sak. Vi producerar idag 900% mer än 1935, med en befolkningsökning under samma period på 30%. 

Man kan alltså lätt konstatera, att allt färre människor producerar allt mer. Det som produceras säljs och inbringar pengar, som sedan fördelas mellan ägare och arbetare. Den del av populationen som deltar i denna fördelning minskar allteftersom den blir alltmer redundant i och med effektivisering. Således ökar koncentrationen utav tillgångar till en allt mindre grupp producenter (här inkluderar jag arbetarna). Samtidigt lämnas en ökande grupp arbetslösa utanför den naturliga marknadsekonomiska inkomstfördelningen.

Nu torde det i Sverige egentligen inte vara något problem, eftersom vi har en aktiv fördelningspolitik som åtminstone på utsidan ser ut att vara till för att jämna ut detta; de som är arbetslösa får arbetslöshetsersättning, a-kassa, om de varit duktiga och jobbat ett tag, annars får de gå till soc och förnedra sig för att få lite gratispengar. I det långa loppet så får de tid till att utbilda sig och lära sig nya saker och så småningom fållas in i den hela arbetsmarknaden igen så att de kan vara en del i marknadsekonomin och kanske till slut själva vara så duktiga att de på sin nya arbetsplats lyckas rationalisera bort någon stackars intet ont anande arbetare som visade sig vara onödig tack vare de nya fina maskinerna.

Det hade alltså kanske inte behövt vara något problem om det inte vore för de psykologiska effekterna utav det hela. När man inte har något jobb så är man Arbetslös. När man är Arbetslös så är man A) Tärande B) Onödig och C) Troligen Dum I Huvudet. Man blir om och om påmind utav det omgivande samhället om hur mycket pengar man kostar, hur mer och mer pengar går till soc och a-kassa på De Riktiga Skattebetalarnas bekostnad. Man börjar betrakta situationen som hopplös eftersom man, de facto, inte behövs längre. Man börjar se sig själv som en orsak till en annalkande nationell katastrof och den psykiska påfrestningen ökar i en nedåtgående spiral så att man så småningom troligen blir galen och/eller kliniskt deprimerad och långtidssjukskriven och får lite happy-pills.

Jag tror att en stor anledning till att många människor i vårt land känner att situationen är hopplös är att de förväntas känna det. De förväntas känna sig utanför, de förväntas känna sig onödiga och dyra. De får ingen tid till att slappna av, betrakta sin egen livssituation och vara lite kreativa. De får inget incitament till att uträtta något _för sin egen skull_, utan den ständiga pressen handlar om att det man gör, det ska man göra för Staten och Nationens Bästa.

Det är dags att uppgradera den arbetslöses roll. Var människa har alltid det främsta ansvaret att göra något åt sin situation, men var medmänniska har också alltid det främsta ansvaret att inte lägga sten på börda. I min utopi finns det något som kallas medborgarlön. Egentligen borde det inte heta ”lön”, men jag saknar en bättre benämning. Det är en icke-diskriminerande allmän skattefri inkomst som var medborgare får _utan_ krav på motprestation. Det ska vara en inkomst som täcker basbehoven för en vanlig människa. I gengäld kan man skrota nästan hela socialbidragssystemet (kolla! jag har plötsligt rationaliserat bort några tusen soc-handläggare). Lönerna sänks naturligtvis automatiskt med motsvarande summa.

Det finns tusentals poänger med det här, och jag tänker mig att mycket få av er instinktivt tycker att det här är en bra idé. ”Det kostar för mycket” är den naturliga invändningen, och det är naturligtvis inte gratis, men betänker man att rikets nuvande socialförsäkringsutgifter skulle minska till ett minimum, så blir det plötsligt möjligt. Men den huvudsakliga poängen är att avskaffa arbetslösheten i dess nuvarande form. För det är inte längre så att var arbetsför människa måste arbeta. Det är ett gammal förlegat synsätt som hängt med på slentrian. Vi har effektiviserat bort oss själva. Argument som ”en massa människor skulle bara slacka och aldrig arbeta” håller inte heller, därför att andelen människor som _vill_ arbeta (inte minst för att tjäna någonting utöver medborgarlönen) tror jag fortfarande är tillräckligt stor för att upprätthålla en hållbar nationalekonomi. Med den ekonomiska frihet som uppstår öppnar sig dessutom oändliga möjligheter för medborgerlig kreativitet. Utan press och risk för liv och lem kan man plötsligt prova på att starta eget i liten skala, utveckla sina artistiska talanger eller utbilda sig. Om man i nuläget vill starta eget så kommer ens socbidrag dras in snabbt som en avlöning. Därför är det inget rationellt beslut att riskera sin hälsa för att testa en liten affärsidé. Om den risken elimineras kommer en mängd människor starta mikroföretag och bli kreativa frilansare istället för att vara antingen bidragstagare eller arbetstagare.

I min framtid vill jag att man inte ska skämmas över att man inte har något jobb. Svaret på frågan ”så vad gör du då?” ska inte vara att med blicken i marken mumla ”jag är arbetslös och går på soc” utan man ska med stadig blick kunna säga att man helt enkelt inte arbetar. Inte för att man inte duger, utan för att det inte behövs.

Jag kan skriva om det här i oändlighet, men det är tidig morgon och mina kontaktlinser skriker om att få läggas i ett skönt saltlösningsbad. Jag misstänker att ganska exakt ingen av mina läsare har orkat läsa sig igenom allt det här. Men jag kände att jag var tvungen att sätta dessa mina idéer på pränt, om inte annat för att jag om tio år ska kunna peka på dem och skratta förargligt över hur naiv jag var när jag var 25 år och långhårig.