1094694480000 jag fick ändå en tidning med mig hem. jag hade något att säga, men Bo Kaspers-tonerna från den lilla söta CD-spelaren här på bordet fick mig att glömma bort det helt. ”Vi stod och hångla med varann i varje hörn vi hamna i och vi var glada som på barnkalas bättre lär det aldrig bli” ”det slog oss på vägen hem lika plötsligt båda två - vi kanske borde stanna här, om det blir nerför sen ändå vi åt ett fyrarätters mål och vi kommer nyktra till och vi blir hungriga igen och du kan önska vad du vill vi kommer aldrig nånsin veta vad som händer med oss sen den här dagen kan vi aldrig aldrig göra om igen” ååååh. ät bajs. i morgon är det Mitt liv som död på SVT1. Veckans höjdpunkt. Nästa vecka åker jag till Stockholm för att diskutera jobb bli bjuden på middag, om allt går väl. Det är nästan skrämmande att åka till den staden igen. Jag saknar Stockholm som tusan, men samtidigt är det så mycket dåligt och farligt som hänt mig där. Jag saknar pizzorna från Ciao Ciao, jag saknar mackorna på Svart Kaffe, jag saknar... pulsen. Jag saknar att kliva på femtitrean vid centralen och titta ut över över riddarholmen när man åker förbi. Jag saknar att kunna gå till Stiernan och ta en öl, eller Akkurat, eller Medusa eller Debaser eller till och med pretto-Öst 100 och Kelly’s och Anchor och KGB och klubb Sunkit på Bröderna Olsson. Och medlemskällaren på Biljardpalatset, finns den ens kvar? Den mysiga lilla puben med sina mackor och billig öl och alla trevliga människor som var medlemmar i Kungsholmens Biljardklubb (det låter bättre än ”BP-källaren”, eller hur?). Jag har nog fortfarande kvar mina medlemskort. Åh, och Crazy Horse, som man jämt hängde på när man var stureplansnisse. Eller Storstad, som var standardhaket när man jobbade i Vasastan. Eller, för att gå längre bak i tiden, Musslan och Cliff Barnes, stället som har ett hörn som kallas ”Looser’s corner” där vi IT-nördar brukade sitta och dricka sura drinkar och spela spel mot varandra på våra Palm Pilots och visa upp alla de senaste IT-gadgets som våra respektive arbetsgivare slängt på oss. Stället där man varit tillräckligt ofta för att när man råkar ta en springnota på middagen så ringer de helt enkelt upp en i gänget och säger ”hörni, ni glömde betala notan, ni kan väl göra det någon gång den här veckan?”. Jag såg dem för övrigt på TV för några veckor sedan i något inslag där de hade någon slags anti-alkohol-t-shirts. Och det verkade som om reporten inte fattade att det var ironiskt menat. Jag menar, det är stället som konsistent (nåja) vägrade servera drinkar med mindre än 6 cl sprit och där det på menyn står ”fyror är för mesar”. Och där man blir rekommenderad Cliff’s Chili Burger och som dryck en pitcher Gin och Tonic (sådana kvällar slutar ALLTID bra). Men å andra sidan var det några år sedan jag var där. Saker och ting förändras väl. Under dess storhetstid kunde man gå tid en lördagkväll och få bord, och när det var kö så hade de inga inhyrda vakter utan då var det Danne, kökschef eller vad han nu är, som satt i dörren och höll ordning. Sist jag var där så fick man köa i en halvtimme för att komma in. Men det var fortfarande en del stämning kvar. Shit. Slut på nostalgitrippen och CD-skivan. Dags att sova, eller åtminstone ligga i sängen och läsa vidare i ”Spionen som kom in från kylan”, le Carré-klassikern från -63 eller när det nu var. ”om du nöjer dig med mig, och en ren och bäddad säng, tar vi in på hotell ikväll säg kommer du ihåg det rummet där vi låg jag har redan bokat in oss där i rum tre hundra arton det ser precis ut likadant som när vi sa ’tänk om det alltid kunde va såhär’ låt oss strunta i dom andra visst behöver vi varann vi behöver inte stå och hänga här dom vill att vi går hem men det vill inte jag och jag ångrar när jag säger ’nu får det bli en annan kväll’ för jag vill verkligen att just den här ska sluta speciellt vi tar in på hotell. vi tar in på hotell, ikväll.”