1097031420000
mé kouman mé fora y bamê (& Gud)
jag har ingen aning om vad titeln betyder eller vad för språk det är, men den kommer från låten ”boom boom ba” med Metisse. Extremt skön låt.

Klockan är nu 04:25 och jag har inte förmått mig i säng än. Varför vet jag inte. Jag skulle jobba lite under natten strax innan midnatt, och det var snabbt avklarat och sedan dess har jag suttit timme ut och timme in och läst nonsen och blinkat och undrat vad jag egentligen pysslar med. Och rökt sisådär en artonhundra cigaretter. Jag har läst Upphovsrättslagen igen (undrar hur många gånger jag läst den) och kompletterade med att läsa hela domslutet för Högsta Domstolens mål nummer B413-00, ”Fråga om anordnande av länkar till musikfiler på Internet utgör brott mot upphovsrättslagen”. Jösses så kul man kan ha. Och juridik är jävligt krångligt, men man blir lite sugen på att plugga sånt för att få lite grepp om allting. Men alla andra har börjat plugga juridik nu, så då kan ju inte jag göra det.

Jag skyller på att jag blev alldeles svag av att min mage gjorde uppror tidigare idag och ledde till att jag satt på toaletten med rännskita i vad som kändes som en evighet.

Dagens låt: ”Extrcurricular” med At The Drive-In (eller ”Autorelocator”, skönt blipp i den). Vilket får mig osökt att bli sugen på McDonalds-mat. Hur man nu kan bli sugen på en sådan sak, så jag tror jag ska straffa mig med lite Findus-micromat, för hungrig det är jag.

Ett objekt har inget tillstånd förrän det betraktas. Det var det jag skulle skriva om häromdagen. Om hur man skulle kunna använda den moderna kvantmekaniken som förklaring till att Gud existerar. Ni vet det gamla talesättet ”om ett träd faller i skogen när ingen hör - låter det då?” - det är ju inte så dumt som det låter ur ett kvantmekaniskt perspektiv. Schrödingers katt och allt det där. Enligt kvantmekaniken så (okej, rätta mig om jag har fel, det här är minerad mark för mig egentligen) har ett objekt (en partikel) inget tillstånd (eller det har alla möjliga tillstånd) tills man betraktar det (och då samtidigt förändrar dess tillstånd). Det leder mig till att spekulera i att det finns en Gud som ”hittar på allteftersom”, eftersom saker vi inte betraktar tycks ha odefinierbara tillstånd. På samma sätt är ljusets hastighet en praktisk begränsning utav hur långt bak i tiden vi kan se när vi skådar ut i universum - eftersom det ljus som inte nått hit än är omöjligt att betrakta och således kan vad som helst finnas därbakom, och således kan Gud sitta och hitta på Universum allt eftersom i en lagom takt. Och samma sak med kvantmekaniska experiment på partikelnivå - Gud kanske inte hade tänkt sig att vi skulle börja skåda saker mindre än molekyler eller atomer, varpå allting på kvantmekanisk nivå ter sig slumpmässigt och inte får några egenskaper förrän vi ber om det (d.v.s. betraktar det). Einstein hatade kvantmekaniken inneboende slumpmässighet, därför att, som han uttryckte det, ”Gud kastar inte tärning”. Men tänk om det är precis vad han gör? Tänk om allt vi betraktar och interagerar med existerar enbart för att det finns en tänkande varelse som betraktar det? Om ingen hade börjat skåda bortom stjärnorna och inom molekylerna, så kanske det inte hade existerat några galaxer och svarta hål eller atomer och kvarkar? Men eftersom människor nu började rota så var Gud tvungen att börja skapa nya saker för oss att titta på. Det skulle kunna förklara varför ingen lyckas förena den allmänna relativitetsteorin med kvantmekaniken - eftersom de båda ”uppfanns” oberoende av varandra utav en stressad Gud allteftersom de behövdes.

Det här är naturligtvis bara oseriöst svammel. Jag brukar inte hänge mig åt sådant här new-age-flummeri, men jag kunde inte låta bli att följa tankekedjan en liten bit. Jag är agnostiker och min religion är vetenskapen och intellektet. Och nu är klockan snart fem på morgonen och jag ska äta lasagne. Om den nu ens existerar.