1097176500000
*tjopp-tjopp*
jag hann höra Dagens Eko 05.00 på radion innan jag äntligen somnade i morse. Sedan klockan elva eller nåt var det bara att masa upp sig igen. Maila sig lite, försöka hosta bort morgonhesheten från halsen, prata med några kunder, stryka skjorta(!) och sen iväg till tåget.

I Stockholm: sitta i vad som kändes som ett menlöst möte i ett par timmar. Titta på när Ragnar matade krokodilerna. Åka in till city igen, råkade gå förbi Teknikmagasinet och köpte en bärbar CD-spelare (som kan spela MP3-skivor, förstås), så nu måste jag bränna mig lite bra musik. Sedan hem till Mico och jobba lite i väntan på nästa gång. Sitta på ett Regina-tåg i en timme och åtta minuter, bli vrålhungrig, panika in på McDonald’s.

Jag känner mig fortfarande obekväm när jag utdelar blickar med en tjej där som en viss Annan Tjej introducerade mig för (i stilen ”kolla här, det här vore väl en bra tjej för dig” (underförstått: ”eftersom du aldrig kan få mig, hahaha”)) och då jag var tvungen att bara springa därifrån eftersom den Andra Tjejen var för mycket för mig, med sin boyfriend, på dansgolvet, och allt.

Jag har alltså inte ägt något bärbart som kan spela musik förut, inte ens en freestyle. (Nåja, jag kanske ägde någon i min barndom, men det räknas inte.) Trots att jag alltid velat ha en har jag aldrig kommit mig för att köpa någon. Inte minst därför att jag vet att en vacker dag kommer jag stå och spontansjunga rakt ut i luften när jag lyssnar på musik (det har hänt!). Men nu får jag väl ta risken. Ska jag börja åka tåg igen så lär det kännas som en bra investering hur som helst.

Åh, jag måste skriva en liten irriterande bikt också. För något år sedan, så registrede jag mig på dejtingsajten match.com. Ja, sorgligt sorgligt, men det var ju oskyldigt. Men det enda resultatet var ungefär att man en gång i veckan fick ett mail från dem med passande ”kandidater”. Jag blev lätt uttråkad av de där mailen, så jag gjorde så att mitt mailprogram automatiskt sorterade undan dem, så att jag slapp se dem. Jag sa till den någonting i stil med ”sortera allt med ’match.com’ i subject-raden till den här mappen”. Sedan dess, vilket var i början på året någon gång, så har jag inte tänkt mer på det. Grejen med match.com är att _allt_ kostar pengar förutom själva registreringen. Nästan. Man kan inte kontakta någon eller så utan att betala pengar till dem. Pengarna det rör sig om är dessutom ”prenumerationer” på över 100 kronor i månaden. Och så desperat är inte ens jag. Men en sak kan man göra som är gratis, det är att skicka något som kallas något så penibelt som en ”virtuell kyss”. Det är alltså en indikation på att man är intresserad av en person, men man har ingen möjlighet att skriva något personligt meddelande eller något. Det enda personen i fråga får är ett meddelande om att hon eller han fått en virtuell kyss, från mig, med en länk till min profil. Men sedan måste alltså någon av oss betala en ohederligt stor summa pengar för att ens kunna säga hej. Men idag, alltså, så råkade jag utav misstag klicka på mappen ”match” i mitt e-post-program. Och vad hittar man där, bland något och hundra tråkiga ”här är lite tips på lämplig dejt”-mail, om inte en ”virtuell kyss”. Haha. Från en som heter Maria, är 19 år och bor i Katrineholm. Dagens glädjeämne. Jag menar, wtf, liksom? Man blir ju nyfiken.