1097613960000
awwww
min söta brorson Walter fyller sex år och vill att jag ska komma upp och äta kalasmiddag på Pizza Hut med hans familj. jag har egentligen vare sig råd eller tid, men hur sjutton skulle man kunna tacka nej till det?

Jag börjar ibland fundera på hur han egentligen uppfattar mig, och hur han om sextio år kommer att berätta för sina barn och sina vänner om den kufiske farbror Rasmus. Och om hur farbror Rasmus hade en mobiltelefon som var jättetuff år 2002 som de år 2064 kommer att skratta nostalgiskt åt.  Men allvarligt. Vad kommer finnas kvar av mig i hans barndomsminnen? Den tystlåtne, ensamme farbrodern som då och då muttrar en visdom eller förklarar hur någonting fungerar? Eller bara en trött, ensam och sorglig figur i periferin? Och när han är vuxen kommer jag, förutsatt att jag fortfarande är i livet, att berätta små anekdoter ur hans barndom, som hur han när han var fyra år skulle åka med mig till Stockholm, och hans mamma hade sagt åt honom att ”inte stiga ur barnvagnen” eftersom hon inte ville att han skulle springa iväg någonstans i stan - varpå han bestämt säger till mig att han minsann inte tänker stiga ur barnvagnen i tåget heller. Lite Asberger-varning på det. :-)

Det var två stycken sjukt söta tjejer på bussen idag. På vägen genom bussen sneglade jag lite på dem och med blandad lättnad (jag slipper bekymra mig om saken) och besvikelse (det är ingen idé att bekymra sig om saken) så ser jag deras svartvita mormon-namnskyltar ”JESU KRISTI KYRKA AV SISTA DAGARS HELIGA” eller vad det kallas, och går vidare och sjunker ner i en stol och vrider upp volymen på At The Drive In som låter mig sjunka in i en behaglig och ignorant icke-värld. Dessa musiker som är sända av Gud att få mig att skratta och dansa och gråta och existera i dess ärligaste mening.