1098428760000
En vacker dag - del 1
Den femtonde juli 2001.

Han kände det. Han kände det djupt inom sig, det fanns ingenting kvar längre. Ingen vilja, inget hopp, ingen önskan att gå vidare.

Den trettionde juni 2001 hade han gått med henne genom Humlegårdsparken. I ryggsäcken hade han nyinköpta mackor från Sandys och i sin hade hon en flaska vitt. Klockan var strax efter sex på kvällen och det var alldeles lagom varmt, de visste att de skulle kunna sitta ute sent, och han visste att han ville göra det, han ville ta den här chansen att prata med henne, vara med henne, hålla i henne. Han hade i flera veckor känt att han var tvungen att göra något. När de träffats hade hon varit nedstämd, frånvarande, alla samtal hade dött ut i tunga suckar och han förstod inte varför. Han hade tänkt oavbrutet på vad som kunde vara fel, vad han skulle göra, vad han kunde ordna. Han hade tvingat tillbaks gråten om kvällarna, gråten som var förtvivlan över att ingenting han sa eller gjorde verkade hjälpa henne. Midsommaren hade varit kapitalt misslyckad därför att de inte firat den tillsammans och han hade blivit smått hysterisk och försökt supa bort de mörka tankarna.

Denna lördag hade han vaknat med ett helt annat humör än han haft de senaste gnagande veckorna. Han hade energi. Solen reflekterades i grannarnas fönster på bakgården och skapade färgglada mönster på hans sovrumsgolv. Förvånat hade han klivit upp, satt sig vid köksbordet i sin tredjehandslägenhet på Roslagsgatan, och ätit ett äpple. Han bestämde sig för att den här dagen inte fick gå förlorad. Han bestämde sig för att inte tänka efter, inte tveka, utan bara göra. Han ringde henne och frågade om hon kunde träffas för att äta en bit i Humlegården på kvällen, och om hon kunde ta med sig en flaska vin. Som en bekräftelse på att hans instinkter ledde honom rätt hade hon låtit glad och genast accepterat, och spontant berättat om att hon plockat upp en Metro på ICA Lappis och läst en artikel om Stone Temple Pilots sångare som beklagat sig om sina drogproblem och de hade haft ett bra, lätt samtal, precis som om ingenting var på tok och de var vilka två som helst i en alldeles vanlig värld. De bestämde att de skulle ses på Tilt vid halv sex och ta en latte innan de begav sig till Humlegården, så kunde de passa på att träffa Nicke som jämt stod och slavade bakom disken.

Klockan var tio och han hade gott om tid på sig. Han stoppade ner MP3-spelaren i ena fickan en pocketbok i den andra och gick de sex trapporna ner och ut till tvättstugan ute på bakgården, kånkandes på en stulen IKEA-kasse full med smutskläder. Medan han tvättade parkerade han sig i den rangliga plaststolen med sin bok och musik och bara njöt. Några onda tankar försökte utan framgång tränga sig in i hjärnan, men han visste att de inte kunde komma åt honom nu, han visste att han inte var förtjänt utav den ro och känsla av rättfärdighet som fyllde honom nu, men han tänkte ta tillvara på varje minut så länge det varade.

Han gick till Sibiriens Soppkök vid korsningen Frejgatan-Roslagsgatan, han kände sig alltid hemma där, gulaschen var fantastisk och han kände igen alla stammisarna och man fick alltid vara ifred, det var liksom ett sådant ställe där det var helt självklart att borden var så små att man kanske med lite ansträngning kunde sitta två vid dem, och att de flesta som kom dit kände igen varandra, hälsade, beställde sina vanliga soppor och sedan sjönk ned vid sina förutbestämda bord med en tidning och bara trivdes med att vara sig själva, i sig själva, med sig själva. Alec sitter i sitt hörn och mumlar något om Roskilde som han läst i svenskan dagen innan, ett gäng svenskar hade tydligen blivit gripna med en rejäl dos LSD och Alec skakade suckandes på huvudet och sa att svenska ungdomar inte lärt sig att gömma undan grejerna ordentligt.

Han spenderade resten utav eftermiddagen på Stadsbiblioteket, han kunde sällan hålla sig ifrån det och fastnade gärna i böcker om mellanösterns historia. Klockan fyra väcktes han ur sitt läsande i en bok han hittat som hette ”Bönen och svärdet” utav högtalarsystemet som meddelade att biblioteket stängde. Han betraktade boken en stund och bestämde sig för att han fick låna den en annan dag. Det var en och en halv timme kvar tills de skulle mötas vid Tilt strax bortom Stureplan. Han gick ut till 7-11 och köpte nya batterier till sin MP3-spelare, och bestämde sig sedan för att tillbringa den resterande tiden med att ta tillräckligt många genvägar för att han skulle gå vilse så att det skulle bli en behaglig promenad på ungefär en och en halv timme till Östermalmstorg. Han hade bott i lägenheten vid Roslagstull i ungefär ett halvår, men så fort han rörde sig bortåt Östermalm så gick han alldeles vilse, men oftast, och särskilt en vacker sommardag som denna, så trivdes han så bra i de vackra omgivningarna att det inte gjorde någonting.

Fem minuter försent klev han in på Tilt där hon väntade. Hon hade ett brett leende och såg pigg ut på ytan, men han kunde se att den inre tröttheten fanns kvar än, ögonen var djupa och tärda, men välkomstkyssen kändes äkta och Nicke stod bakom disken och muttrade att han inte ville locka till sig den sortens kunder, så var lite diskreta, och alla tre skrattade förläget och de två sade hej så länge till Nicke och tog sina kaffemuggar och satte sig vid ett bord. Hon visade stolt upp vinflaskan och sa att hon längtat efter att få en anledning att köpa det vinet, och han skrattade och såg ut som ett frågetecken när hon beskrev druva och ursprung och de satt tysta och hon log det där leendet som fick hennes ögon att glittra, och han kände känslorna strömma genom sin hjärna och de pratade smått, och de insåg att de var tvungna att röra på sig, tog svängen ner till Sandys, han tvingade henne att stanna utanför medan han valde mackor som hon visste att hon skulle älska, och sedan vände de tillbaks upp mot Humlegården.

De visste båda exakt var de skulle sätta sig när de gick där genom parken, de skulle breda ut sin filt på sin plats, som var deras sedan de först mötts då han suttit och druckit Corona med arbetskamrater för snart två år sedan, och hon varit nyinflyttad blivande SU-student och suttit några meter ifrån honom med sina vänner och han hade direkt sett henne bland de andra, och efter pinsamt många försynta blickar åt hennes håll hade han till sist gått över och frågat om han fick slå sig ner och överraskat kommit på sig med att känna sig alldeles hel i hennes sällskap. De hade pratat i någon timme tills hans kompisar tjatat iväg honom till den obligatoriska ölrundan, och de hade bytt telefonnummer och två veckor senare hade de varit ett par.

Med filten utbredd på marken plockade han fram vinglasen i plast och hon sa att han var galen om han trodde att hon skulle dricka sitt finvin ur de där proletärglasen och korkat upp flaskan, satt den mot halsen och börjat halsa, och de brast ut i skratt, och när de någon minut senare lugnat ner sig hällde hon upp varsitt glas, och de såg varandra djupt i ögonen och skålade.
 »Jag är väldigt glad att vi kunde göra det här idag, Amanda.»
 »Jag också, Thomas. Verkligen. Jag känner mig tillfreds med dig, det vet du.»
 »Jag... tror det. Tack. Det finns ingen som du.»
De satt tysta en stund och betraktade glaskonstruktionen på Kungliga Bibliotekets baksida och alla sommarstockholmare som spelade kubb, drack öl och trivdes i den underbara svenska sommaren.
 »Det är ... så vackert. Det här. Att vi får vara här, du och jag.
Han nickade till svar, såg på henne och log. De satt tysta ytterligare en stund, sedan, lade de sig ner, hon på rygg, han på mage, och pratade sedan om veckan som gått, hon berättade om hur studentkorridoren på Lappkärrsberget börjat bli öde, om hur arbetskamraterna på sommarjobbet var okej men själva jobbet var hejdlöst tråkigt - att flytta kartonger från ett ställe till ett annat var inte riktigt hennes grej. Han brättade om hur en ovanligt obstinat kollega börjat sätta upp arga lappar inte bara i köket och på toalettdörrarna utan även i kopieringsrummet och materielrummet och att det blivit den senaste tidens givna lunchsamtalsämne om vem som hittat den roligaste arga lappen på sistone, och hur den ena receptionisten lite försynt sagt att man kanske inte ska skratta så mycket åt det, det lutar ju nästan åt mobbning och han vill ju bara så väl. Tiden och samtalet flöt på och vinflaskan började lida mot sitt slut, de reste sig upp och verkade båda vara på ett skönt bara-vara-humör. Medan de talade om hans senaste skivköp så tittade hon plötsligt över hans axel och fick något skrämt i blicken, ryckte till och tittade sedan tillbaks på honom och fortsatte prata, men lite snabbare och ryckigare. Reflexmässigt såg han sig om för att se vad det var som fått henne att reagera, och såg bara två män gå emot dem, inga han kände igen, unga men äldre än dem, kanske trettio.
 »Någon du känner?»
 »Ja ... en av dem ... Mattias heter han, han pluggar vid SU ...»
 »Jaha..»
Han förstod inte riktigt hennes ansiktsuttryck, hon såg bekymrad och orolig ut. Han kände något i magen knyta ihop sig, han kunde inte tolka situationen och han visste att han var paranoid men han kände hur han blev orolig.
 »Är det något som är fel?»
 »Nej...»
Plötsligt står de två männen vid deras sida och hon reser sig hastigt hälsar på den ena av dem, en kort men vältränad man med ett ansikte som ser erfaret ut. Thomas märker att mannen försöker ge Amanda en kram, men att Amanda nästan omärkligt vänder sig bort för att visa att hon inte vill.
 »Thomas, det här är Mattias, Mattias det här är Thomas.»

(fortsättning följer)