1098869400000
En vacker dag - del 2
Den femtonde juli 2001.

Han försökte förstå vad som hade hänt. Vem som gjort fel. Var det någonsin så enkelt? Han skulle så gärna vilja skylla på sig själv. Han skulle så gärna vilja att allt var hans fel, att han hade stått för alla felstegen, att han var skuld till det inträffade, att om han varit klokare så hade allting kunnat varit annorlunda. För om det hade varit hans fel så hade straffet varit självklart. Då hade han kunnat sona, vedergälla sig själv. Ge sig till evigheten. Han tog ett steg framåt och svindeln gjorde honom yr och illamående.

Den där kvällen, då livet brutits sönder, då allting jämnats med marken, lördagen trettionde juni som hade börjat så idylliskt att han i ett tidigare liv hade skrattat åt det. Vem som helst kunde ju förstå att det verkliga livet inte skulle låta en sådan sak bestå.

En Mattias hade dykt upp. En Mattias som i ett slag förändrat henne, som i ett slag gjort henne nervös och tillbakadragen. Mattias hade stannat i fem långa minuter, och de hade pratat om skolan, jobb, uteliv och sådant som är lätt att ta till då man bara vill komma undan från någonting brännande som vill ut. När Mattias hade gått såg han Amanda i ögonen och blev skräckslagen. Omvärlden tunnades ut, den blev grå och svart och fanns inte längre, och framför honom fanns plötsligt de räddaste och mest sorgsna ögonen han någonsin sett. Han hade aldrig sett henne såhär förut. Han hade aldrig sett någon på det här viset förut. Hon lade en hand på hans axel och han kände att den darrade. Han försökte fokusera, försökte förstå vad det var han såg, försökte komma tillbaks till världen. 

»Vad... vad är...?»
Han förmådde sig inte att fortsätta. Han förstod ingenting.

Hon tog ett djupt andetag.
»Jag måste... förklara.»
»Mattias och jag... vi träffades för ett par månader sedan...»
Han blev yr, det här stämde inte, det här fungerade inte.
»Men inte som du tror! Eller ...»
Tårar började rinna nerför hennes kinder. Ögonen var röda nu, hon andades häftigt och hon försökte hålla tillbaks gråten, men misslyckades.
»Det var en dum grej! Vi.. var hade druckit ... och ja .. han var... ja, vi gick för långt...»
Han kände en slags vrede han aldrig varit med om förut. Han kunde inte ens förstå varför den kom. Han visste inte mot vem den var riktad. Han visste ju i själva verket ingenting. Hjärnan brusade, kokade. Han skakade.
»Förlåt mig... förlåt, jag vet inte... Men det var inte då det... sen...»
Hon grät och stammade och försökte trycka ut orden.
»Nån vecka senare sågs vi igen på en fest... och jag ville inte, men han... han...»
Hon begravde ansiktet i sina händer och grät okontrollerat. Han försökte tänka klart, tänka på någonting alls, han såg sig omkring, såg på människorna i parken vars liv fortsatte som vanligt, en grupp ungdomar med en platta öl som spelade kubb, några medelåldes kvinnor som åt ost och drack vin, några som promenerade på grusgången bredvid dem utan att ta någon notis om att ett universum höll på att vändas ut och in bara några meter ifrån dem. Vreden rann ifrån honom och han kände klumpen i halsen, han kände magen knytas åt och hur blicken blev suddig utav tårar.
»Vad... vad är det du säger, Amanda?»
Hon såg upp på honom en kort stund innan hon såg ner i marken igen.
»Han tvingade mig... jag ville inte... jag skäms, herregud, jag skäms...»
Han kände en ny vrede rusa upp, en såg sig om kring, försökte se om Mattias var i närheten, för första gången på många år kände han en önskan att skada, han ville slå och förstöra. Han försökte slappna av och flyttade sig så att han satt bredvid henne, betraktande hennes framåtböjda nacke.
»Amanda... jag vet inte vad jag... har du pratat med någon... annan om det här?»
»Nej.. herregud, nej... jag skäms så... jag skulle aldrig... Mattias... Alla.. jag skäms...»
Han satt tyst och försökte få fram någon slags tankar. Han förstå hitta något att hålla fast vid. Något att tycka. Han försökte ha en åsikt, en känsla, en vilja. Men han kunde bara sitta där och inte förstå, inte hitta orden, inte kunna göra någonting.
Hon lade sin hand på hans knä och han undrade om han skulle göra någonting. Han höll försiktigt om henne, hon skakade och ssnörvlade och skakade på huvudet då och då som om hon försökte förneka någonting inför sig själv, som om inte hon heller kunde förstå vad som hade hänt med världen.
»Vill du hem? Ska jag följa dig hem? Jag kan ringa efter en taxi.»
»Ja... eller.. kan vi inte åka hem till dig?»
Han nickade och började sakta packa ihop sakerna. De hade inte ens rört mackorna han köpt på Sandys. Han tog fram mobiltelefonen ur fickan och slog företagsnumret till Taxi Stockholm och beställde en bil till Sturegatan 12, den enda adressen i närheten han kunde komma på just nu, och han försökte komma på varför den enda, utav alla adresser i området, han kom på var där det låg en riktig sunkig krog som sålde billig öl.

Bilen kom efter några minuter och de packade sig in baksätet, båda rödögda och som betraktande en annan värld än den de befann sig i. Han gav chauffören sin adress på Roslagsgatan och bilen började köra. Alla stirrade framåt, utåt i tystnad hela den korta resan. Han sträckte fram sitt kreditkort till chauffören, skrev på slippen och de gick ut ur bilen och in i porten. Allting gick långsamt, alla rörelser verkade så betydelselösa, hissdörren verkade absurd, knappen som tog dem till femte våningen verkade likgiltig, låset på dörren verkade bagatellartat.

Hon gick till vardagsrummet och satte sig i soffan och han satte sig i fåtöljen bredvid. Han var rädd, rädd att säga något som var fel, rädd att han skulle känna fel saker. Han fick inga känslor att gå ihop, det var för mycket på en gång, det fanns inga mallar, inga instinkter, ingen erfarenhet att falla tillbaks på.

De satt så länge, med kvartslånga mellanrum försökte han säga något, fråga henne om han kunde göra något. Efter två timmar reste hon sig långsamt upp och ställde sig vid ett av de höga fönstren och tittade ut på sommarkvällen som närmade sig natt. Han ställde sig bredvid. I korsningen kunde man se berusade människor röra sig in mot staden och tunnelbanan, kanske hade de varit på Norra Brunn och fått sig ett gott skratt i sina alldeles vanliga liv helt fria från våldtäkter och otrohet. Han tvingade sig själv att tänka orden för att försöka trycka in dem i sin egen verklighet, för att försöka ge dem plats för vad de var.

»Jag ska nog åka hem nu.»
»Okej.»

Han satte sig i fönstret och fortsatte stirra utåt medan han hörde hur ytterdörren öppnades och stängdes, sedan hissens innerdörr som drogs igen med en smäll och slutligen hur hissen började röra sig neråt. Han hörde portdörren öppnas och stängas och sedan hennes klackar mot asfalten som avlägsnade sig, han hörde att hon gick ut från stan, att hon alltså inte skulle ta tunnebanan utan gå hela vägen hem.

Han stoppade in en Billy’s i mikrovågsugnen och åt på rutin vid det lilla köksbordet. Den smakade ingenting, han märkte inte ens tuggorna, de bara försvann. Genom köksfönstret som vette in mot gården kunde han se in i sina grannars kök och sovrum och vardagsrum, han såg en kvinna med ett skrikande barn, han såg ljuset från en TV, han såg unga killar sitta med ryggen mot honom i en soffa med massor av ölburkar runt omkring sig.

Som om ingenting hade hänt.

(fortsättning följer)