1104781980000 Buss 307 till Karlstad. Jag tror jag nyss sett världens vackraste solnedgång. Det trodde jag i och för sig i fredags också, men nu är det på allvar. Den ser ut som en oljefläck. Det är egentligen inte en solnedgång i sig, utan det är nu den där tiden då solen har gått ner men fortfarande når fram till molnen på himlen. Och på denna himmel som uppenbarar sig för mig så ligger det tunna molnslöjor, som tillsammans med solljuset skapar en avlång fläck i fler färger än jag trodde att ett moln kunde ha. Glöm de vanliga tråkiga rosa soluppgångarna. Här snackar vi fyrverkeri. Här snackar vi konst på hög nivå. Här snackar vi saker som får en vanlig dödlig som jag att känna sig oändligt liten och obetydlig och övertygad om att det måste finnas en gud som har skapat detta, och att denna gud måste vara ett under av godhet och kärlek som hon vill förmedla till oss små kryp på den här lilla planeten. Det är sjukt. Fantastiskt. Jag sitter på buss 307 till Karlstad. Framför mig sitter en söt tjej som också verkar njuta av solnedgången. Jag har lagt märke till att hon precis som jag vrider huvudet mot färgskådespelet så fort en glänta uppstår mellan träden i de värmlänsdska skogarna vi färdas genom. Jag undrar vem hon är. Varför hon är på väg till Karlstad. Har kanske hon också varit i Sälen och är på väg hem till sörmland genom buss 157 och sedan buss 310 och sedan buss 307 och sedan tåget genom herrgårdarnas och slottens landskap. Jag tappade just andan. Utsikten. Igen. Det är overkligt. Men jag vet också att mina sinnen är förändrade och förkänsligade eftersom jag drack en hel del vin igår. Allt vackert blir vackrare, allt sorgligt blir sorgligare och alla känslor blir uppblåsta och väldigt viktiga i mitt lilla universum. Vi åkte förbi en sjö och en bro och solen och molnen och skön och brons silhuett skapade ett konstverk som inte någon enda människa är värdig. Eller kanske är det värdigt hon som sitter framför? Hon kanske är en snäll människa. Någon som, till skillnad mot resten av oss, alltid handlar altruistiskt och med kärlek till sina medmänniskor. Så tråkigt. När jag förut satt och blev betagen utav naturskönheten utanför bussens fönster så hade jag Nikola Sarcevics ”Lovetrap” i lurarna. Underläppen darrade och jag trodde att jag skulle börja gråta mitt här i bussen. Det hade varit jättepinsamt. Folk runtomkring mig tror säkert att jag är en Helt Normal Person. Men så kommer de på andra tankar när de ser mig med tårar i ögonen och darrande underläpp där jag sitter i min ensamhet och begrundar en ofantlig skönhet på utsidan och en outsäglig vacker musik på insidan. Men de märker förstås ingenting. De har sina universum. Sina demoner, sina änglar, sina liv. Jag har mitt universum, som är bara lite för kaotiskt, bara lite för ångestfyllt och bara lite svårt för att jag ska känna att det är gjort för mig. Jag tror att jag blivit dumpad här av mina föräldrar som egentligen är utomjordingar och inte visste vad de skulle göra av mig eftersom atmosfären på deras egen planet hade blivit giftig för små elaka barn som jag. Nu sänker sig mörkret på riktigt. Utav mitt himmelska Gudsbevis finns inte mer än en rosa strimma kvar. På höger sida upplyser mig en skylt om att där ligger minsann MUNKFORS KÖPCENTRUM. Vilket ju var snällt eftersom jag faktiskt börjat undrat så smått i vilken stad jag befinner mig i. Jag vet inte så mycket om den här bussresan. Jag vet att den började vid bensinmacken i Sälenbyn och kommer att sluta i Karlstad klockan 17.38 denna måndagen den tredje januari år 2005. Däremellan är tre bussar inblandade, varav vilka jag nu sitter på den sista. Och färdas på den tredje dagen på år 2005. Ett årtal, ett datum, som jag alldeles nyss tyckte var en obegriplig framtid. Jag borde åka och hälsa på mitt gamla jag och tipsa om att den faktiskt är lika obegriplig i verkligheten när man verkligen är där, som i mitt lilla huvud. Ingenting ter sig särskilt mycket enklare eller klarare detta året 2005. Ingenting verkar ha löst sig. Jag lever på halmstrån som jag famlar mig efter jämt och ständigt och jag måste sluta famla och få lite styrsel. Som om det skulle gå. Vi passerar Munkfors Köpcentrum en gång till efter att ha varit inne och vänt på en busscentral av något slag. En vägskylt upplyser oss om att om man tar av till vänster på riksväg 62 så kommer man till Trysil. Min buss tar av till höger. Synd, det hade varit roligt om busschauffören flippat ut och tagit oss alla till Trysil istället. Jag har aldrig varit där. Istället får jag nöja mig med José Gonzalez i lurarna som viskar fram sin cover utav ”Heartbeats”. Den är söt. Jag inbillar mig att den handlar den där magiska kärleken alla vill uppleva men som aldrig räcker ända fram. Alltid ska det komma en elak jävla verklighet och rycka kärleken ifrån en. Förhållanden är läskiga. Skrämmande. Omöjliga. Jag förstår inte hur någon kan tro att ett livslångt förhållande är praktiskt genomförbart i det här sjuka, bisarra samhället. Hur man ska stå emot påfrestningar och idiotier år efter år efter år och bara älska och stötta varandra. Men visst vore det vackert. Vem skulle inte vilja ha en livslång partner. Det är en knapp timme kvar på min resa till Karlstad. Jag funderar på vad den timmen ska bestå av. Om den kommer att vara minnesvärd. Om den kommer att vara värd något. Om den kommer att leva kvar i mig. Om jag kommer att ha kvar den varma laptopen i mitt knä och bara skriva och skriva utan att jag egentligen vet varför eller om vad eller om det finns någon mening alls med något. Himlen börjar bli rymdblå och i glesbygen lyser enstaka husfönster igenom vintermörkret. Men mest är det bara mörker. Långa, stolta trädtoppar tecknar sig som becksvarta silhuetter mot den djupa blå himmelen. Jag har en lampa tänd övanför mig, jag tände den för att kunna läsa ”Konsten att vara Ela”, men blev ju abrupt avbruten när jag råkade titta upp och bli våldsamt förförd utav naturen. Nu är naturen inte förförande längre. Nu är den snarare mystisk och mörk och läskig. ngenting för en liten rädd typ som jag. Jag tycker om mörkret när det är mitt eget mörker. När jag har kontrollen. När det är inom mina egna fyra väggar och ingenting kan skada mig. Då tycker jag om att vara omsluten av ett kompakt mörker. Och kanske Sigur Rós parentesskiva i högtalarna. Jag är hungrig. Jag hade inte riktigt förutspått att jag skulle åka buss i fyra och en halvtimme utan möjlighet att skaffa mat. Vid bussbytet i Ärnäs så sprang jag in på OKQ8 och köpte mig en påse bilar och ett Aftonbladet trots att jag tokhatar kvällspressen, och hade jag varit smart nog att titta lite närmare på biljetten hade jag insett att jag kanske behöver något mer än en påse Ahlgrens för att känna mig lite okej under resans gång. Väl framme i Karlstad har jag lite drygt en och en halv timme på mig innan jag ska sätta mig på det sista fordonet för dagen, ett X2000 till Katrineholm. Jag hoppas Karlstad har en bra pizzeria att erbjuda. Eller falafel. Det var länge sedan. Jag tror inte jag ätit falafel sedan jag och min gamla kollega Martin gick til Falafelkungen på Kungsgatan i Stockholm på någon lunch. En liten röd skylt uppe i bussens tak uppmanar mig att sätta på mig bältet. Jag försöker se mig omkring för att avgöra om någon annan har tagit på sig bilbältet. Eller vänta nu. Bussbältet måste det ju heta. Om vi nu skulle råka ut för en allvarlig krock så vet jag inte om jag skulle vilja överleva. En tragisk trafikolycka vore ett sånt praktiskt sätt att ända sitt miserabla liv på. Helt utan att jag behöver göra något. Det bara händer. Men det vore tråkigt om andra skulle dö på kuppen, så jag borde uppmana alla andra att ha bälte och så kan jag sitta här utan bussbälte och så kan det komma en ... ja vad tusan kan hända med en buss egentligen? Den kan få sladd och välta, kanske, och så sitter alla säkert i sina bussbälten medan jag slungas mot rutan, som mitt huvud krossas mot och hjärnan rinner ut och det kan ju vara lite äckligt för den som sitter bakom mig eller vem det nu blir som får se eländet, hoppas det inte är den söta tjejen framför för hon verkar så oskuldsfull och känslig eftersom hon också fattade hur obegripligt vacker den där solnedgången var. Jag skulle vilja fråga henne om det. Men det ska jag inte, bör jag inte, då skulle hon tro att jag var en galning (vilket ju kanske inte är en så tokig gissning ändå) och kalla på chauffören som får kalla på polis som får sätta in mig på psyket där jag blir ompysslad och iproppad en massa mysig psykofarmaka som bedövar alla de här svarta mörka tankarna och får en chans att bli en riktig människa. Så det kanske inte vore så dumt ändå. Mitt hår är tovigt och jag känner mig rätt skitig och tänker tillbaks på gårdagens skidåkning som var helt fantastiskt. Det är en underlig känsla, när man för fjärde eller femte gången råkar göra fel, slungas framåt och dyker med huvudet före rakt ner i meterdjup lössnö och blir tvungen att gräva sig upp och leta reda på den utlösta skidan som fastnat i snön någonstans flera meter upp och man bara sjunker ner i snön när man försöker ta stöd med händerna, med stavarna, med pjäxorna och inser att man måste åla sig uppåt för att fördela vikten och inte försvinna ner i snön igen. Och när man tagit sig upp och balanserar mellan granar och rötter och stenblock och lyckats skrapa bort snön som fastnat på undersidan av pjäxan och slutligen tryckt ner den i skidbindningen igen och blickar ner mot de resterande hundra meterna bestående utav granar, stenar, stockar och en bisarr mängd mjuk och skön lössnö och man inser att man aldrig någonsin kommer kunna ta sig ner helskinnad. Och man ler. Man tänker ”det här var fan det värsta jag varit med om men JAG MÅR BRA”. Och man sätter av igen, man låtsas vara odödlig, det är för trångt att svänga eller bromsa eller just göra någonting mellan alla träd och grenar så det enda man kan göra är att lita på snön, glida med, känna trycket mot skidorna och få adrenalinkick på adrenalinkick på adrenalinkick medan man susar mellan trädgrenar och genom orörda snöhögar som ser ut att ha lagt sig där bara för ens skull, som ser ut att vara skräddarsydda för att låta Mig glida igenom och över med en lätt baktyngd. Jag är trött. Jag har Sigur Rós i lurarna nu, och om tjugosju minuter skall vi enligt tidtabellen vara framme. Sången i mina öron är obegriplig islänsdska för mig, men jag vet att den är vacker och den talar till mig, den ger mig värme och trygghet. Jag vet att den är kompis med mig. Jag försöker uttyda vad han sjunger. ”O star ... thao. I min staralfur”, låter det som. Min relation till Sigur Rós är nästan lite skrämmande ibland. Jag har ibland spekulerat i om det beror på en händelse som jag inte tänker återge här, men som präntade in deras musik i mitt huvud för alltid. Som en trygghet, som en referenspunkt, ett handtag att hålla i när världen inte riktigt är som den borde. Och det är den ju sällan. Jag tror jag ska sluta skriva nu. Jag undrar om jag tänker publicera det här någonstans. Du som läser det vet svaret. Jag vet det naturligtvis också vid det tillfället, men du kan ju mysa lite vid tanken på att du nu vet något som Rasmus absolut inte visste klockan 17.18, den tredje januari på det alldeles färska året 2005. God fortsättning. ------ Klockan 19:27, ombord på tåg 468 på väg mot Stockholm. Men jag ska ju inte till Stockholm, utan till Katrineholm. Jag upptäcker att den söta flickan som satt framför mig på bussen även sitter på det här tåget, bara ett par stolar framför mig, på andra sidan mittgången. Jag önskar att jag kunde ta det som ett tecken på att jag borde prata med henne. Inte för att jag är intresserad, så, utan för att jag vill prata med någon. Jag var förut och köpte en lasagne och sprite i tågets bistro. Det var en förvirrad medelålders tjej som sålde maten och hon visste inte riktigt var sakerna stod och jag var så förstående och berättade att jag förstod att eftersom SJ precis tagit över de här tågen från det numera (sedan första januari) likviderade företaget Linx så kan de ju inte ha koll på alla prylar. Hon värmer min mat och säger att det blir sjuttio kronor och jag ger henne en hundralapp och får sjuttion kronor tillbaks och jag säger att det är trettio jag ska ha och ger tillbaks femtilappen och tjugan och hon stirrar på mig i några sekunder och verkar sedan nästan spricka av tacksamhet och ber om ursäkt och säger tack säkert fem gånger och ger mig en tjuga och en tia istället och jag säger att det var så lite så och hon tackar igen och jag säger hej då och promenerar iväg med min lasagne och sprite. Jag känner mig så godhjärtad att jag inte behöver vara snäll igen på flera månader. Nu har jag ätit upp maten och druckit upp min sprite och när jag insåg att det fanns eluttag på tåget så drog jag fram laptopen igen för att dokumentera ytterligare en reseanekdot. Jag rotar igenom mina fickor för att försöka hitta en gammal ”Internet Ombord”-biljett, vilken jag hittar, men till mitt stora förtret finner jag mig även plötsligt sittandes med en kondom i handen. Jag undrar varför i hela friden jag har en kondom i innerfickan, jag har ju aldrig sex, och tänker en stund på varifrån den kan komma och inser att jag måste suttit och stirrat på den ett tag och blir helt galet generad och antagligen vinröd i ansiktet och gömmer tillbaks den i innerfickan samtidigt som jag inser att jag fick den av en tjejkompis för ett tag sen och att jag hoppas att den helt enkelt legat kvar i innerfickan sedan dess, för jag kan verkligen inte komma på när jag skulle ha haft anledning att stoppa en kondom i innerfickan. Men det är så klart typiskt bra att ha, för den klena, men befintliga, erfarenheten jag har säger ju att de aldrig finns till hands när man behöver dem. Så jag får nog låta den ligga kvar i väntan på bättre tider. Jag spenderar resten utav tiden på tåget med att installera program jag inte behöver och läsa mer ur boken utav Johanna Nilsson. Hon skriver fint, på ett väldigt personligt och jordnära sätt, det känns väldigt mycket tjugohundratal över det. Inser att jag bara har 78 megabyte ledigt på hårddisken och att det är en dum idé att installera onödiga program.