1105041060000
Etthundraen änglar in i mig.
Har jag någonsin berättat för er hur mycket jag älskar min familj? Varenda en av dem.

Man vet att man har handlat för mycket på den lokala närbutiken när man funderar på vad man behöver köpa, och istället för att tänka på själva varan man behöver, så tänker man automatiskt på var i butiken man ska gå för att hitta den. Jag insåg det när jag gick runt i kvartersbutiken här och liksom bara gick till rätt ställen utan att vara medveten om vad jag sökte, trygg i förvissningen om att när jag väl hamnar vid rätt hylla så kommer jag komma på vad det är för något jag ska plocka därifrån.

Jag lyssnade naturligtvis på musik medan jag promenerade runt i butiken och blev som vanligt påmind om hur socialt missanpassad jag är när jag var tvungen att anstränga mig för att inte börja dansa loss där mellan brödhyllorna när musiken bara var så jäkla mycket ös. Dessutom så ville jag inte lämna butiken eftersom jag då skulle vara tvungen att gå igenom kassan och då skulle vara tvungen att stänga av musiken medan jag betalade. Så jag tog ett par extra varv för att fördriva tiden tills jag insåg att det skulle verka knäppt att vara i butiken tills hela skivan tog slut och sen bara komma till kassan med en korg med fyra varor. Då blir det hela svängen med ringa galningsakuten och tvångströja och psykofarmaka igen.

Jag undrar ibland vad det är som gör att musik känns så bra. Musik ändrar verkligen sinnet. Man brukar kalla droger för sinnesförändrande. Är inte musik också det? När jag har ”101 engle” i lurarna under promenaden hem så ändras min hållning, min uppfattning om omvärlden och mitt humör. Allting blir mycket skönare, bättre, trevligare. När sedan ”Ind i mig” kommer så blir det vackert melankoliskt, det är som om gatubelysningen tonas ner och jag kan tänka på döda släktingar och vänner med ömhet, värme, och den bra sortens sorg och saknad. Hjärnan kopplas om till att vara i det tillståndet då man inser att det är okej att inte vara helt rätt, det är okej att världen inte är perfekt, att livet duger ändå trots all jävelskap som översköljer ens liv jämt och ständigt. Det är det som är livet självt, och det får man leva med.

Sedan kommer ”Mer’ strøm” och man blir bara galen. :-)