1105717080000
en svart tändsticksask.
Det är en camel-logga på undersidan och på andra sidan är det en Debaser-logga som ser ut att gå så fort att man kan bryta nacken av att titta på den.

Inuti finns en tändsticka kvar, jag tar ut den, plånet och svavlet gnider sig mot varandra och det gnistrar, det blixtrar av friktionen, värme alstras, hettan startar en kedjereaktion och en stark flamma uppenbarar sig, växer, sprudlar energi, når sitt klimax, lugnar ner sig och brinner lugnt och sansat, som långsamma andetag.

Lågan når min cigarett, energi överförs, glöd skapas.


Rasmus går på stan. Rasmus känner sig som en ny man, och har för tillfället glömt att livet är miserabelt och katastrofalt. Rasmus har precis varit på Svensk Kassaservice och hämtat ut sin nya legitimation, efter att ha varit utan i nästan två månader. Rasmus vill göra saker som kräver legitimering. Rasmus tar ut pengar bara för att han kan. Rasmus går och köper cigaretter på det enda stället han vet att de nästan alltid frågar efter leg, och visar stolt upp det nya plastkortet som intygar att det var över sju år sedan han var för ung för att köpa hälsofarliga produkter. I lurarna kopplade till MP3-spelaren i byxfickan rinner musik ut, Dire Straits, eftersom han när han gick hemifrån fick en oemotståndlig lust att höra deras ”Romeo and Juliet”, där Mark Knopfler låter sådär riktigt kärlekssjuk att man tycker sig kopplas ihop med Romeopersonens brustna hjärtna. Rasmus lyssnar och råkar utav misstag sjunga med i versen och inser samtidigt att han fortfarande vet exakt var Knopfler gör den där åttondelspausen mitt i textraden som får sången att låta så mycket mer mänsklig, som om han verkligen talar, inte sjunger, om hur det var. Hjärnan vandrar iväg och tänker på ”Private Investigations” där han faktiskt bara pratar hela låten igenom fast man knappt inser det för att det passar så perfekt, och hans gitarrspel letar sig in i de mörkaste hålen i ens sinnen och det är som om tankarna vrider sig runt hans gitarrsträngar, man blir förförd och inlemmad i tonerna och helt plötsligt kommer en slap och sticker rakt igenom alltihopa och förlöser spänningarna man byggt upp under tiden och med kraften som frigörs sugs man in i ett par distade riff och ... Scarred for life. No compensation. Rasmus rotar fram MP3-spelaren ur den djupa fickan full med prylar och trycker tillbaks till ”Romeo and Juliet” igen. Det ger högstadieminnen. Det ger återblickar om en tid då man började tänka på kärleken och då man undrade om man var kär mest hela tiden, det ger återblickar om ondska, om elaka barn, om förvirrade tonåringar och hormoner och dumma i huvudet och väldigt väldigt goda vänner, tacka gud för dem. Och hur man för första gången memorerade texten till en kärlekssång på grund av vad den stod för, vad den uttryckte, vad man längtade efter. Hur man satt på vardagsrumsgolvet med LP-konvolutet till ”Making Movies” i sitt knä och blundade och försökte låta och känna som man visste att Mark Knopflet gjorde då och tittade nervöst på klockan för att inte råka sitta där och vara töntig när mamma eller lillasystern eller ännu värre - storebror - kom hem. När det rasslade i ytterdörren lyfte man av stiftet från skivan, stängde av stereon och gick upp på sitt rum och satte istället på sin nya ministereo med CD-spelare och stoppade in Queens ”A night at the opera” och satte sig vid sin dator och försökte vara kreativ på de enda sätt man kunde.

Rasmus går till McDonald’s för att fira det nya ID-kortet och står i kön och diggar musik och framför honom står två unga tjejer i kanske sextonårsåldern och han knäpper upp jackan och börjar reda ut halsduken som trasslar in sig i lurarna och på vägen upp råkar åstadkomma en liten snärt som naturligtvis träffar en av tjejerna på ena skinkan på ett sätt som vem som helst skulle uppfattat som synnerligen opassande om det inte kom från någon man regelbundet idkar hångel med. Rasmus får ett ”näemen” och en mycket fundersam blick från offret och mumlar fram ett oj förlåt det var inte meningen öh faktiskt öh förlåt och tjejen ler och ger ifrån sig ett tonårsfnitter tillsammans med sin kompis och Rasmus köper sin fulmat och ger femton kronor till Rädda Barnen och sätter lurarna på plats igen och landar vid ett ensamt bord och äter och läser sin serietidning. Rasmus blir klar och börjar röra sig hemåt men inser att han inte vill gå hem riktigt än, solen skiner, det känns nästan som vår, så han går till konditoriet och köper en kaffe och en bulle och slår sig ner där för att sjunka in i sig själv och sin serietidning och Dire Straits. Han ser sig omkring för att försäkra sig om att det inte är någon där han borde hälsa på, och det känns som vanligt som om han sitter i en skyddande bubbla, som om han egentligen kommer från en annan värld och bara är och hälsar på i det här universumet, han tittar storögt på familjerna och vännerna och paren som lever och när varandra som om det vore den naturligaste saken i världen att en massa självmedvetna biologiska individer samlas och dricker kaffe och pratar om låneamorteringar och barnen och allt vad man nu pratar om. I ögonvrån märker han hur en invandrarfamilj med afrikanskt ursprung kommer in, ganska stereotypiskt stort gäng, säkerligen med ett par vänner med sig, och rakt fram, där resten utav gästerna sitter, ser han åtminstone fyra svenssonhuvuden vända sig mot invandrarfamiljen och bara stirrar, och han vet inte säkert, men han tycker sig se avsky i deras ögon, de är samtliga män, och de slutar prata och bara tittar på det oönskade elementet som kommit in i deras idylliska konditorivärld, och Rasmus önskar att han har fel, han önskar att det inte är så, han önskar att svenssonjävlarna inte alls stirrar på den svarta familjen med vämjelse, han hoppas innerligt att det bara är hans egna fördomar om folkhemsrasismen som projiceras på ansikten framför honom.

När Rasmus går hem har han som vanligt alldeles för många tankar i huvudet, och som vanligt är det ingen av dem som skapar någon reda i tillvaron.