1107467400000
resan hem.
Rasmus sitter på tåg 651 som lämnade Stockholm Centralstation för tre minuter sedan. Precis som han på höger sida om sig ser Tantolunden så slutar Millencolins cover utav ”AB Böna & Be” dåna ut i lurarna, bara för att ersättas av Sounds Like Violence - You Give Me Heartattacks, en låt som han hört få gånger, om ens någon. Egentligen vill han spola tillbaka - inte musiken utan tågresan, tillbaks några minuter då han precis rullade ut över Centralbron och genom city och på höger sida såg bilarna som ljudlöst glider längs med tåget och som soundtrack spelar The Killers ”Some of them a bawl” och han känner för att räcka ut handen genom fönstret och dra ur bilisterna ur bilarna och bjuda ut till dans, en långsam, mjuk dans till rytm och blåsinstrument och gitarrer och slagverk och vacker sång och allting utvecklar sig sig, blir högre, blir bättre, blir gladare, blir mer kärlek, blir omöjligt att sitta still. SOME OF THEM ARE BAA-A-A-A-A-AWL. ”Make some noise for The Killers!”

Men att spola tillbaks resan går inte, istället fortsätter tåg nummer sexhundrafemtioett obarmhärtigt fram genom Stockholms län. Stannar i Flemingsberg där Kriminalvårdens gröna logotyp hade synts om det inte varit en vinterkväll. Lyxzén och t(i)nc spelar ”inhale blacksmoke armed love” för honom när omvärlden omkring honom och tåget försvinner in i ett svart nattmörker och han tänker tillbaks på dagen som varit.

Hur han vaknade sen förmiddag, småyr efter att ha jobbat alldeles för sent och återigen klantat till sin bräckliga dygnsrtm så att han bara får några timmars sömn på morgonen. Han tittar på klockan på mobilen och undrar om det verkligen är dags att gå upp, på riktigt, eller om det bara är något samhället lurat i honom att han måste vara vaken medan det fortfarande är ljust, och sedan kommer han ihåg att Hon sagt att hon skulle höra av sig om hon hade tid att ses och helt plötsligt känns det rätt bagatellartat att påbörja dagen och ungefär när han hunnit tänka det, det tar ganska lång tid eftersom hjärnan inte ens börjat accelerera vid den tiden, så ringer telefonen och hjärtat hoppar till när han ser Hennes namn i displayen och han struntar i att han egentligen är för trött för att prata och trycker på rätt knapp och så finns hon där, i hans öra.

De lämnar varandra vid Skanstulls tunnelbanestation med ungefär de vanliga orden, de som aldrig räcker till eller blir riktigt helt rätt, och han låter bli att betrakta hennes rygg när hon försvinner in genom spärren utan vänder sig om och försöker än en gång greppa det faktum att han är kär.

Hemma, i Katrineholm, väntar en lägenhet som han egentligen inte saknar, men där finns ett hemma och den där sortens ensamhet som är bra när den betyder kontroll och självständighet, den där sortens ensamhet som är miserabel när den betyder isolering och utsatthet. Den som kan få en att intensivt beundra den enskilda individens egna skönhet men lika gärna få en att längtande skrika efter kollektivets värme och hjärta.

I lurarna har musiken slutat och han kopplar över dem från MP3-spelaren till datorn och sätter på Muse/Origin of Symmetri samtidigt som han undrar om han ska byta ut musiken på MP3-spelaren men inser att han ska ge den några dagar till.

Han önskar sig en solnedgång att beundra men utanför finns bara mörker.