1109075520000
busted.
Jag är full av energi och har precis varit på Stadsbiblioteket, där jag glatt konstaterat att böckerna jag letade efter var utlånade allihopa, så jag beger mig till Fridhemsplan istället, eftersom det enligt datorerna skulle finnas böcker där.

I lurarna skränar Lyxzén ut låten ”Refused are fucking dead” där jag står på rulltrappan och ser öppningen mot Västermalmsgallerian uppenbara sig bortom spärrarna. Men det är en massa människor vid spärrarna. Människor som alla har blå jackor. Med små gula logotyper på slaget. Som det står Connex på. Eller om det står SL, det vet jag inte faktiskt, men hur som helst slår det mig att det är en Biljettkontroll och jag har naturligtvis plankat, eftersom mitt totala disponibla kapital ligger skrämmande nära noll. I ungefär tre sekunder eller om det är tre timmar funderar jag på om jag ska göra en diskret vänstersväng när jag kommer upp och försvinna ner till blåa linjen, men jag inser att jag inte orkar eller inte vågar eller någonting åt det hållet i alla fall, så jag går raka vägen fram till en av kontrollanterna och säger ”hrrm, kan du inte låta mig smita igenom?” och han stirrar på mig och förstår ingenting. Han säger någonting om Färdbevis och jag säger ”nej, jag har inget”. Han frågar varför inte och jag säger att jag inte har några pengar. Han frågar om jag har leg och jag funderar i några sekunder på om jag kan något fejkat personnummer utantill, kommer fram till jag inte kan det och att jag antagligen av ren panik skulle råkat säga mitt eget hur som helst, så jag kapitulerar och ger honom min legitimation och han står och skriver i ett par minuter och sen får jag fylla i min adress och sedan får jag ett inbetalningskort på åtta hundra spänn och han säger ”tack” och jag funderar på om det är meningen att jag ska säga ”tack” men det kan jag ju bara inte för jag känner mig inte särskilt tacksam. Det blir mummel till svar.

Det hela känns lite overkligt, jag vet inte om jag ska vara arg eller om jag ska skratta över förargligheten eller om jag ska vara oberhörd och oavsett så vet jag inte om det är någon mening med att känna något över huvud taget. Det är ju en skitsak, egentligen, å ena sidan. ”There’s nothing they can do to me that SL hasn’t already done”, som Rocky sa. Å andra sidan är 800 spänn faktiskt mat för ett par veckor.

Jag går till Kungsholmens Bibliotek på S:t Eriksgatan 33, lånar en bok som lyckas fastna i lånemaskinen, och går därifrån förbi Fridhemsplans tunnelbanestation, över bron och till S:t Eriksplan och plankar mig tillbaks till Skanstull.